Print (PDF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smädelse värt. Därför sade han allvarligt, men bestämt: - Låt mig vara i fred! Jag är icke läsare, men jag högaktar läsarne! Detta var detsamma som att erkänna, och som en järnridå föll något ner mellan honom och vännerna. De förändrade ansiktena och blevo med ens främmande för honom. Det var det mest sällsamma han upplevat och det var smärtsamt tillika. Han höll sig undan i åtta dagar och föreföll grubblande. Men efter den tiden återknöt han så småningom, gick tillbaka till hotellet, och blev så småningom densamme som förr; dock icke fullt. Ty »han hade dragit öronen åt sig» som det kallas. Karantänmästarns lördagar pågingo emellertid oförändrat. Och nu sedan postmästarn blivit mera allvarlig och visade håg för livets djupare frågor, ansåg doktorn tiden vara inne att anförtro honom ur sina samlingar av iakttagelser på människoöden, utan att dock någonsin röra vid sitt eget. Det berättades att han varit gift en gång och haft barn, men ingen visste riktigt huru därmed förhöll sig. Sedan han först noga hört sig för om postmästarn kunde fördraga att höra läsas högt, och fått visshet om att detta var fallet, vågade han föreslå att de skulle tillbringa lördagsnatten med detta ädlare nöje, dock efter att först ha pratat ur sig veckans samlade tankar över dagens frågor. Det lästa skulle sedan bli text för blivande utläggningar, betraktelser och meningsskiften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
