Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att arbeta, men efter en kvarts timma knackade det
på dörren.
- Vet du, detta är mycket härligt, men jag blir
idiot! beklagade hon sig.
- Du också?
- Jag kan varken läsa, tänka eller skriva mer,
och knappast tala.
- Det är ju för mycket lycka, och vi måste söka
upp människor, ty eljes bli vi fåniga båda två.
Sanningen var att de upphört att tala; de voro
skenbart så ense i alla frågor och tycken, och de
kände varandras meningar så, att något utbyte ej
behövde komma ifråga. Samma smak, samma vanor,
samma olater, samma lätta skepsis hade fört dem
tillsammans, och nu hade de smält ihop som två
bitar av samma metall.
De hade förlorat sig och sin form, och de voro
ett. Men minnet av ett självständigt väsen, av en
egen tillvarelseform fanns kvar, och befrielsekriget
stod för dörren; individens självupphållelsedrift
vaknade, och när var och en skulle återtaga sitt blev
ett rivande om bitarne.
- Varför skriver du inte? frågade han.
- Jag har försökt, men det blir bara du och
om dig.
- Nå om det blir jag eller någon annan, kan ju
vara lika gott.
- Du menar jag icke har något själv?
- Du är för ung, att ha något själv; du är bara
andra ännu, och jag kan vara lika god som andra.
Detta kunde han saklöst ha låtit bli att säga,
ty nu väckte han henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
