Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Sägner och skrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wittingh omtalar i »Jakobs Minne» följande
historia: På slutet av 1600-talet fanns en flicka som
brukade hämta vatten ur brunnen på Johannis
kyrkogård. Hennes bekanta hade lovat att skrämma
henne, och då hon en gång såg en vitklädd skepnad
bakom kyrkogårdsporten, ryckte hon åt sig det vita
skynket och sprang hem. Om natten vaknade flickan
av en röst som ropade: »Giv mig mitt linne.» Plagget
blev återburet, men kom flera gånger igen, och flickan
oroades av samma rop varje natt tills hon själv
återställde det bakom kyrkogårdsporten. Men då hon
skulle gå hem därifrån, sjuknade hon och avled strax
därpå.
Bland den mängd skrock som frodats i gamla
Stockholm anföra vi för övrigt såsom exempel endast
följande:
När ett barn mister en tand, skall det kasta den i elden och säga:
Gud give mig en bentand
för en gulltand.
Man skall aldrig vagga tömning, ty då dör barnet.
Barn få icke plocka blommor på graven, ty då få de mask i fingrarna.
Den första blåsippa man ser på våren skall man äta upp, så får man Icke frossan.
Man skall aldrig stiga över ett barn, ty då växer det icke mer. Har man redan gjort det, så måste man stiga över det tillbaka igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
