Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet. Ester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTER 121
- Men det mest utmärkande hos dessa flickor
är deras benägenhet att skratta; det skall vara roligt,
allting skall vara roligt, icke som vi trodde förr,
emedan de vilja glömma eller slå bort samvetet;
de kallas ju för glädjeflickor, och det är rätta ordet.
Vad är då detta för naturligt urval av människor?
Vad säger er vetenskap om den saken?
- Den kan ingenting säga, ty den vet ingenting.
Möjligt är att dessa äro nära avkomlingar av vildar,
då de ha ett annat samvete än - vi, ty det är
nästan omöjligt att väcka deras skamkänsla; de vill
inte höra talas om’et, förstå det inte, slå bort det,
och det värsta de frukta är allvarliga män.
- Ja> Ja§" ve* det, svarade greven; mig hatar
de därför att jag är så tråkig, och jag har ändå
aldrig försökt tala förstånd vid dem; men jag kan
inte skratta ...
- Inte? Men det är så hälsosamt!
- När jag får något att le åt en gång, skall
jag le; det är mänskligt; men att skratta är alltid
elakt, och framkallas av det befängda, det förvridna,
det onda; därför upplöser det sig vanligen i tårade
ögon och följes ofta av en tomhetskänsla, som slutar
i verklig gråt, gråt utan orsak.
Nu först bemärkte Ester att unge greven var
klädd i frack. Det såg han och fortsatte:
- Ni ser på min frack! Ja, jag har varit på supé
hos professor X.
- Nåå?
- Det är rysligt, men kanske nyttigt. De unga
gymnastisera sig i att tiga och de äldre i att
förtiga; alla gå som med grimma för att inte bitas;
och i kväll var sällskapet sådant att ingen vågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
