- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv /
242

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Den romantiske klockaren på Rånö - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vi icke fråga oss varför detta skåp är som en
fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar
som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått
bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde
lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort
folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med
små människor! Håret krymper till en råttsvans,
kragstöveln blir en urringad sko – se porträttet
där – soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna
pallar, och man knaprar karameller på ett
nattduksbord – fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn
ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
kommod! – fy fan! Mänskorna prata lort i stället
för att slåss, och det stora blir så litet, så litet!

– Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och
ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste
passa på tändningen!

Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som
skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder
dennes mening och det så vackert började talet
måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en
dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går
i sällskap med jägarne och deras hundar, och när
de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr
Lundstedt ensam. Solen går ned och genom
granarne synes det i flammor stående havet som stora
stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

När herr Lundstedt lämnat postväskan i
prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att
det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde
det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt
bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:32:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/hemsobor/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free