Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Sjönödslöftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detsamma kände han vått om fötterna och
hörde båten skrapa i botten.
– Lägg av då, kommenderade han sig själv,
reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig
ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma
han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i
fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande
och att han var lämnad i djurets våld, beroende av
detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller
komma hem.
Nu hade det upphört att vara roligt, och ett
stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens
sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde
tog han till sig en åra och stack ut akter över,
inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han
inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt
rakt ut till sjös.
– Kommer jag ifrån det här, så djäveln
anamma...
Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen
avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att
få vattnet ur båten.
När det var länsat, stack han ut åran igen,
och det kändes genast lugnare, alldeles som om
han verkligen suttit och styrt.
Men nu hade stjärnorna slocknat av och det
kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman
snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten
av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick
det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu
lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
undan för undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
