Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Skräddarns skulle ha dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men som han inte kunde komma på. Så slog han
bort det och då blev det bättre en stund; men så
kom det igen och då frös han i kroppen, men var
alldeles het i huvet.
Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och
när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören
med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt;
tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften
någonstans. Han vaknade.
Det var morgon, han hade varit full, och –
han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil
var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i
trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände
att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som
frasade om fötterna, och så – där lågo de, döda.
Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som
klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som
om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick
rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga:
Dalarörodden på tre mil efter stallströ,
bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen,
täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp
förlorat på en frostnatt.
Skräddarn slog benen under sig och satte sig
på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen
ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av
brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna,
som kom tillstädes:
– Du har fått för dansa, du! sade hon.
– Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav.
Aldrig – supa – mer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
