Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tusenåriga riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 HISTORISKA MINIATYRER
Men nere i Sankt Peters gamla basilika stod
påven för altaret och förrättade den tysta
midnattsmässan.
Kyrkan var överfull, och människorna lågo
framstupa. Tystnaden var så djup att man hörde det
viskande ljudet av officiantens vita linneärmar, när
han lyfte kalken. Men där hördes även ett annat
ljud som liksom mätte ut de sista minuterna på
årtusendet. Det lät som pulsen i den febersjukes
öra, och slog lika många slag. Sakristians dörr stod
nämligen öppen, och det stora uret som hängde
därinne knäppte så lugnt och tvärsäkert, en gång i
sekunden. Påven, som var en lika så lugn man,
hade sannolikt låtit dörren stå, för att åstadkomma
den högsta verkan i det stora ögonblicket, ty hans
ansikte var likvitt av rörelse men rördes icke, och
hans händer darrade icke.
Mässan var slut, och en dödstystnad inträdde.
Man väntade att Herrens tjänare vid altaret skulle
säga några tröstens ord, men han sade ingenting;
stod endast försjunken i bön, som det tycktes, och
med händerna sträckta mot himlen.
Klockan knäppte, folket suckade, men ingenting
hände. Som mörkrädd a barn låg församlingen med
ansiktena mot golvet och vågade icke se opp.
Ångestens svett droppade från många iskalla
pannor, domnade knän värkte eller blevo känslolösa
som på borttagna.
Då upphörde plötsligen uret att knäppa...
Hade verket gått ut, var det ett järtecken, skulle
allting stanna av nu, tiden ta slut, och evigheten
börja? Bland församlingen hördes några ansatser
till skrik, och dödade av fasan föllo många kroppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
