Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Redskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REDSKAPET 235
Därmed hade han sagt sin hemlighet och sitt
ärende, så att mäster Coctier vaknade:
- Jaså, du spekulerar i kungen med ditt
livselixir! sade doktorn inom lykta läppar. Därpå:
- Joo, han är nog så välmående!
- Såå; jag har hört annat!
* - Då har man ljugit.
Nu blev det tyst, och de båda männen sökte
höra varandras tankar. Det blev så fruktansvärt
tyst, att de kände hatet spira, och de kämpade
redan på liv och död.
Mäster Coctier tänkte så här: Du kommer med
elixiret för att förlänga livet på denna omänniska
som kungen är; du vill därmed göra din lycka, och
få mig i olyckan; och du vet, att den som har kungens
liv i sin hand, den har makten. - Snabb som
blixten hade han fattat ett beslut, fördomsfritt, grymt
som tidens sätt ju var.
- Nu skall ni se min D’aedalus eller labyrint,
upptog han tråden. Den har icke sin make sedan;
Minotaurus på Kreta.
Labyrinten var en charmille eller lönngång av
avenbokshäck, fyra alnar hög och så tät, att man
icke märkte det fina järnräcket, vilket utgjorde
fodret till detta tyg. Ogenomtränglig, slingrade den
sig så konstskickligt, och försedd med falska
perspektiv, syntes den vara oändligt lång; men där
fanns även ett slags lönndörrar och underjordiska
passager, så att vandraren snart fann, att här icke
var frågan om lek utan om ett hemskt allvar. Endast
konungen och mäster Coctier ägde chiffern till denna
gåta.
När de emellertid hade gått en bra stund och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
