Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FÖRSTA VARNINGEN 385
att... men jag älskade honom, och han älskade också
mig, men - han älskade också andra! Därför led
jag av svartsjuka, så, så... Jag blev honom olidlig!
- Han gick ut i kriget, han var ju officer; men han
kom aldrig igen. Man uppgav att han stupat, men
liket återfanns aldrig, och nu inbillar jag mig att
han lever, förenad med en annan kvinna. - Tänk,
jag är svartsjuk ännu på min döda man! Jag
drömmer om nätterna, att jag ser honom med den andra
... å, herr Brunner, har ni känt dessa kval?
HERRN.
Jag ber er tro, att jag känt det! - Men hur
kom ni på den tanken att han lever än?
Rustar med kappsäcken.
BARONESSAN.
Visserligen hade jag haft några misstankar, på
grund av en mängd sammanstötande omständigheter,
men åren gingo utan att mina inbillningar fingo någon
näring. - Så kom ni hit för fyra månader sedan -
en sällsam slump gjorde, att en frappant likhet mellan
er och min man existerade och som jag straxt märkte.
Detta blev för mig som en påminnelse, och när mina
fantasier fingo liksom synlig gestalt, växte mina äldre
tvivel ut till visshet, och nu tror jag att han lever;
jag plågas av denna evigt tärande svartsjuka - och
därför har jag förstått er.
HERRN
som tämligen likgiltigt åhört förra delen av Baronessans
tal, börjar mot slutet bli mera uppmärksam.
Er man liknade mig, sade ni... Var så god och
sitt ner, fru baronessa! -
25. - Strindberg, Komedier och enaktare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
