Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En nationell bildningsanstalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anatole lägger undan cigarrettmaskinen och tar
kanelröret.
– Vad är det som förskaffar mig den äran av
ett så tidigt besök?
Anatole piskar sina byxor med röret.
– Jag vet inte, uppriktigt sagt, fru markisinna
vad som berättigar er att göra en sådan fråga.
– Er frånvaro skulle berättiga er att fråga mig
varför er närvaro icke gör mig berättigad att fråga er!
(»Vilken dialog: charmant!» Svag applåd! –)
Anatole går en diagonal över brysselmattan,
sätter på sin pincenez, piskar en soffa med röret och
säger med ryggen vänd mot markisinnan:
– Därför att jag älskar er.
Markisinnan vänder honom ryggen och snurrar
släpet omkring sina fötter; därpå vänder hon
omkring huvudet under det kroppen förblir orörlig,
lägger ansiktet på ryggen med hakan rätt över
ryggraden och säger med ett sphinxartat leende:
– Det är vackert väder i dag.
Anatole utbrister i ett konvulsiviskt skratt och
tar fram cigarrettmaskinen igen. Markisinnan lindar
upp släpet och går; hon stannar mitt på mattan
och öppnar munnen såsom hon ämnade säga
någonting, men hon säger ingenting utan går.
En skallande applåd inkallar henne strax igen
för att mottaga publikens hyllning. Hertigen, som
stått bakom dörren för att göra sin första höstentré
efter Lysekilssjukan, skummar av raseri. Han låter
scenen stå ett ögonblick för att lufta den från
markisinnans applåder och han låter Anatole också stå där
förtvivlad. Nu när det blivit dödstyst och när en svag
viskning, »nu kommer han» börjar höras, då inträder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
