Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
46 PROSABITAR FRÅN 1890-TALET
men ock den skyddande närheten av kungliga
lustslott, herrgårdar, sommarvillor och badorter, vilka
hålla en yppig, stundom exotisk vegetation vid liv.
Lämna vi åter huvudstaden med Uppsalatåget
och hinna en timme norrut, är allt förändrat. Ett
småaktigt, tråkigt landskap, besållat med sten,
omväxlande med ledsamma åkrar, följer med få avbrott
upp till Uppsala, där Upplands mest karaktäristiska
landskap, slätten, utbreder sig i all sin fulhet. Det är
icke Skånes ljusa slätter, ty den är mörk av istidens
leror, och den saknar de sköna, långa våglinjerna,
vilket också gör att de stora röda stugorna och
ladugårdarna stundom synas lagda efter vattenpass på ett
enda nivellerat plan. Stundom ligger mitt i åkern ett
skär, eller en kobbe man skulle vilja kalla, där
grundberget stigit upp för att hysa några marenar eller
unga tallar. Inga betydliga berg gränsa in
horisonten, endast långsträckta höjder med klen granskog,
utom i väster, där sandåsen ligger hopförd som en
stor driva med sina svarta tallar; trist som en
galg-backe, skymmande en kvällsömnig höstsol,
erbjudande gravrum för forntidsgudar och urtidstro.
Vi gå norrut igen, och naturen ler ännu en gång
vid Örbyhus’ lundar och Österby ekbackar. Därpå
stanna vi vid Älvkarleby för att taga avsked av det
södra Sverige. Vi råka här för första gången på
färden ett större rinnande vatten, och i Dalälven hava
vi nått en naturlig gräns mellan Svealandet och
Norr-landen, och en växtgräns, desto mer avgörande, som
med densamma mellersta Sveriges ädlaste lövträd
eken upphör att så sig själv, och landskapet därmed
antager en karaktär av fattigdom som icke ens
Norrlands timmerskogar kunde förinta. Älven är ej så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
