Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensam - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som var grundläggare hade dött om natten. Jag hade
alltså legat bredvid ett lik.
(Musiken pågick under det jag återsåg hela detta
uppträde, och ostörd fortsatte jag minnas.)
Följande dag hörde jag beredelserna till
svepning och begravning; kistans rammel i trapporna,
tvagningar, gummors sakta prat.
Så länge solen var uppe fann jag det bara
intressant, och kunde skämta därom med besökande. Men
när mörkret föll och jag blev ensam, kom denna
oförklarliga köld, som lik utstrålar, in i mitt rum, en
köld som icke är sänkning av temperaturen eller
frånvaron av värme, utan en positiv isande kyla som icke
anges på termometern.
Jag måste ut, och gick på kaféet. Där gjorde
man narr av min mörkrädsla, så att jag lockades
överge mitt beslut att sova borta, och gick hem
något påstruken.
Det ryste i mig när jag gick att lägga mig
bredvid liket, men jag kröp ner likafullt. Inte vet jag,
men den döda kroppen tycktes ännu äga några
livsförmögenheter som satte den i förbindelse med mig.
Genom dörren stod som en stråle av mässingslukt
rakt in i mina näsborrar och förtog mig sömnen.
En tystnad som endast är dödens rådde först i hela
huset, och grundläggaren tycktes som död ha större
makt över de levande än han hade i livet. Genom
de tunna trossbottnarna och väggarna hörde jag
slutligen viskningar och mummel av sömnlösa människor
ända över midnatt. Därpå blev det mot husets vana
alldeles tyst. Icke ens poliskonstapeln som
brukade stiga upp till nattpasset hördes av.
Klockorna slogo, ett, två. Då springer jag ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
