Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TRETTONDE KAPITLET. Det var julafton i klostret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARTA FANOR 195
palmen Fenix ur sin aska, löste knuten, sköt bladen
ur hjärtat, sträckte på de stora gröna vingfjädrarna
till flykt. Järnriset grönskade igen, ljust med mjuka
småblad, tycktes njuta av tillvaron; och den som kan
njuta, kan väl också lida, och därför skall man icke
pina växter.
Men när ägaren såg i almanackan, fann han att
dagen bar en kär persons vackra namn. Och han^
sade sig: Jag har lösgivit en fånge på din dag, till
din välgång, till din befrielse, älskade! Och till min!
Men det var en annan palm, en liten
solfjäderspalm från ön Bourbon. Den fick sin plats i ett
solgult rum på klädskåpet vid sängfoten. Och han
sträckte ut sina händer välsignande om afton och
morgon, och när huset blev välsignat med ett litet
barn, fick palmen ett nytt friskt blad. Det kom till
som en hopfälld solfjäder, men hade snart brett ut
sig som en hand, sträckte sig över vaggan,
skyddande, vinkande frid. Men det bråkiga livet ger
ingen frid, och det lilla barnet syntes icke trivas i
ofrid, utan hotade gå sin väg igen.
Palmen som älskade det lilla barnet trivdes icke
mer i solrummet, utan reste sig ur jorden så man
såg rötterna; den kröp upp ur krukan som den ville
gå sin väg, flyga bort. Det hjälpte inte att man
mokade myllan omkring dess fötter, den ville
bestämt upp ur jorden, bort, långt bort. Och när det
lilla barnet gick sin väg igen, så sörjde palmen,
hela sorgåret ut, blev ful och åldrades, kom ut i
kökskammarn och dog utan att någon frågade efter
dess sista öden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
