Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
84 SVENSKA ÖDEN OCH ÄVENTYR
KAPITEL 7.
Sederna blevo allt råare. Det rörliga livet i
skogarne hade haft något upplivande på sinnena och
omöjligheten att spara villebrådet för längre tid gjorde
mänskorna generösa. Nu när man kunde gömma,
blevo mänskorna giriga och småaktiga. De
jägarstammar, som ännu rörde sig i riärgränsande skogar,
ansågo det vara en neslig sysselsättning att röva
mjölken av korna, den naturen anvisat åt kalvarne,
och några ädlare sinnen beslöto en gång att med
våld hindra detta slags djurplågeri. Jägarne
föraktade länge dessa »kalvar», som de kallade dem;
men ändå mer föraktade de dem, när de fingo åse
en slakt, då under de råaste handgrepp de bundna
djuren utan tecken till motstånd nerstuckos och blodet
avtappades. Det var eri syn så vidrig för jägarne,
vilka sällan sågo dödskampen och aldrig en
blodsutgjutelse. Peter Snagg, som var chef för jägarne,
kunde icke nog uttrycka sin sorg och sitt förakt över
råhetens framsteg. Värre blev det, när man började
bränna skogarne och mänskorna började äta »gräs
som djur». För det första ansåg Peter, att
skogar-nes förstörande komme att fördärva jorden; vidare
ansåg han fånigt att odla gräsfrön, då sådana
ofantliga ytor upptagas av torra strån!
- Vilket snuskigt, eländigt, förfäat folk,
utbrast han, då han såg dem, böjda över hackan och
spaden, gå och påta i jorden, som, när hon givit en
skörd, måste gödas med spillning. Så långt har
råheten kommit, att de äta träck! Släpa de inte ut
sådan ur ladugården på åkern, och släpa de inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
