Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gillets hemlighet. Komedi i fyra akter - Tredje akten - Scen 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GILLETS HEMLIGHET 105
STEN.
Säger I det; å Gud jag trodde hon var
borttrollad.
DOMHERREN.
Nå, hur kände du det?
STEN.
Å, det var som att stå på en sten i havet.
DOMHERREN.
Det är gott att ha känt det!
STEN.
Men varför gick hon så om hon kommer igen?
DOMHERREN.
Det finns onda - låt oss kalla dem människor -
som gå omkring och så giftörter i våra själar.
Sten! du har känt allt osällt och du har gått
igenom brinnande helvete med bara fötterna, finner
du dig ödmjuk än?
STEN.
Nej, icke än, det är så underbart! I vet att
jag hade ritat min plan och med mecanica och
mäte-konst bevisat att hans torn icke skulle stå, men att
mitt skulle det; och I vet, att han lämnade mig den
åter med hån och spe; tror I, när jag säger, att jag
aldrig gått stoltare min väg än då jag gick ut från
Gillet med mina pränt i handen under det man
kastade skratt och hånord efter mig; min kropp var
ödmjuk, ty den var krossad och kröp som en mask
utmed jorden, men min själ den reste sig som en
springare och gick över deras nackar! Och det vet
jag, att var gång I sagt, »du Sten är den kunnigaste,
du skulle ha gjort det i hans ställe» – då kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
