Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 6. I nödhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I RÖDA RUMMET - 99
ledning vid liv! Det var troligen ett konventionellt
samvete, som straffade Johan för mesalliansen.
Emellertid när några dagar gått om, och han sett
stadsflickorna, fördunklades flickans bild hastigt och
försvann. Men vare sig han skämdes över att hans
smärta var byggd på så lös grund, eller han blygdes
över att ha varit narrad, eller om hans sorg behövde
det illusoriska underlaget, nog av, nu när såret ville
läkas, rev han upp det. Det lär finnas ett behov
för somliga mänskor (vi få ju icke säga alla,
eftersom undantag givas) att vara intressanta inför sig
själva. Vad är det för ett behov? Är det att känna
sig i kampen om artens utveckling vara inne i
differentieringen? Känna sig stå över de andra? Eller
vara på väg att gå om de andra? Varför skryter man
med sina sorger, sina fel understundom? För att
slippa vara en del av den homogena massan, och
få illusion av att vara heterogen?
När Johan kommit ut till Sandhamn, var hela
bubblan upplöst i intet.
Johan hade valt Sandhamn som gömställe av flera
orsaker. Han hade där tillbragt ett par oförgätliga
sommardagar under en jaktsegling såsom ung
student, i gott sällskap, glad sinnesstämning och under
sång och pokuleringar. Likasom landskapet färgade
hans stämningar, så avsatte hans stämningar sin färg
på landskapet och återverkade. Vid Sandhamn hade
han öppna havet, med bränningar, fyrar, kanske
skeppsbrott nu på hösten; en ödslig natur, utan
lövträn, där man knappt kunde se om det var som-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
