Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
STRIDSSKRIFTER
Dålig smak! svarar Aiskylos och vänder sig i sin
grav. — Barbarernas försoning med sin egen
fulhet! svarar Cicero, och det pyr och sjuder i hans
aska som när en vindroppe faller i ett romerskt
glödfat. Hur skola vi då själva nämna humorn?
Han är en Homeros, som blev född i en
nordeuropeisk gäststuga och tvagen i ett ölkar och
som i dopet undfick den egendomliga
bestämmelsen att av ren godhet upplösa allt till intet. Han
måste se det lilla i den stora Zevs, men det stora
i de små pygméernas strid mot tranorna, det fula
i Helena, men det sköna i den lama gamla
An-chises och det harmlöst roliga i de fasansfulla
ormar, som dräpa Laokoon. Följden blir också
den att han helt enkelt aldrig kan skriva någon
Iliad. Han är den obarmhärtige rövaren
Pro-krustes, som i femte akten blivit präst och därtill
stympad på ett sätt som särskilt dämpar sinnet,
så att då han nu binder sina offer i sängen och
sönderhugger eller uttänjer dem till dess alla bli
lika stora, gör han det icke längre av grymhet
utan med ögonen klara av ömhet och som en
gärd av rättvisa åt de små. Visserligen värmer
det hjärtat att humorn ler gott, där antiken
skrattade elakt, men vi få icke glömma att det isande
senromerska hånet var ett sista naturligt
självförsvar mot allt det, som bragte den klassiska
odlingen döden. Det var kanske icke någon slapp
humor med ett sötaktigt löje genom tårar, men
det var ett stolt och kränkt folks vreda svar till
både Palatinens och Olympens förrädare.
Ironien och den bitande kvickheten äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
