Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM STIL 147
Det tarvas endast, att en mer inåtvänd lyrik åter
skulle göra sig gällande — vilket i analogi med
omvälvningarnas lag ju också kan väntas — för
att den skulle få en mycket germansk färg. Ja
det kan tryggt sägas, att i en sådan riktning skulle
kunna finnas mycket svenskt, mycket av den
skygghet och det nyss nämnda skogsvemod, som i trettio
år har varit något bortglömt och underkänt. Därav
syns, att det svenska folklynnets karaktär måste
sökas djupare än i det ena eller andra skedets,
att det är en strid av bjärta motsatser med
oförmedlade språng mellan det hårda eller ystra och
det veka och stilla — som ibland också blir
liktydigt med det loja. Nästan var trakt i vårt
vidsträckta land har sitt eget andliga tungomål.
Låt oss nu ett ögonblick dröja vid Almquist.
Hans skrivsätt är mjukt, behagfullt kultiverat, som
det måste bli med en stigande odling, där ett
primitivare uttrycksmedel inte längre kan räcka till.
Det skulle annars bli ett instrument med bara en
oktav, där han behövde många. I Almquist möta vi
en författare, som rör sig med flera stilar. När han
är i riktigt humör, händer det att han kastar ihop
dem huller om buller till ett enda bål. Så sker
det i Sviavigmal, en underbar dikt, mättad med
fornnordiskt dunkel som en valas kväde,
genomsusad av skogsmystik och på samma gång både
sin egen och andras upprymda parodi. Man följer
de hemska eller ljusa händelserna med hjärtat i
halsgropen, fast allt är det muntraste abrakadabra
med sina åsar, som rulla cigarrer, och sin Tor,
som grundar Torshälla genom att snyta sig, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
