Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 STRIDSSKRIFTER
Det, som egentligen imponerar hos Strindberg,
är själva den barbariska massan. Men fast han
fyllt hela hyllor med skådespel, minnas vi inte
hans personer på det viset som vi komma ihåg
figurerna hos Ibsen eller Holberg. Förgäves söka
vi hos honom efter en enda gestalt, som står kvar
med något så djupt mänskligt och ändå så stort
i sin tragik som exempelvis en kung Lear eller
Hamlet. Vid sidan om sådana resår, skulpterade i
mörknad ek, förefaller Mäster Olov som en ganska
världslig upprorsman.
Vem minns figurerna i Fordringsägare, fast
det stycket i övrigt besitter psykologisk styrka?
Man kunde kalla dem två herrar och en fru i
all hast förevisade. Vad man minns är själva
stridsfrågan. I Fadern upprullas för oss ett
genomfört drama, och det skakar oss genom sitt
ämne och sitt grepp in i mannens ömtåligaste
känslovärld. Men det är inte en viss man som vi
se, utan en skådespelare, som deklamerar
Strindberg. Jämföra vi nu detta stycke med Ibsens
Vildanden, få vi lära, hur en målmedveten konstnär
kan skapa. Om vi själva hade umgåtts i det
Hjalmer-Ekdahlska huset, kunde vi inte ha blivit
mer förtrogna med människorna. De gå fritt kvar
i tiderna, och vi känna igen dem som gamla
bekanta.
Härtill kommer så ännu en sak. Det är de
små och enkla medel, som Ibsen använder både
för kvickheten och tragiken. Med sitt mörka
småleende framhäver han det demoniska på ett sätt,
som Strindberg aldrig ens kommer nära. Det går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
