- Project Runeberg -  Kultur- och personhistoriska anteckningar / Första delen /
79

(1915-1920) [MARC] Author: Oscar Fredrik Strokirk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

79

alldeles invid Stuhm. Häraf kan med största sannolikhet antagas att en
namnförväxling mellan Weissenö-ur^/ och Weissenberg’ föreligger samt aitt sålunda
Stuhm och Weissenberg är samma plats. Och då förklaras lätt, hvarför den ena
berättelsen förlägger händelsen till Stuhm den andra till Weissenburg.

Moderna historieskrifvare i våra dagar vilja emellertid helt och hållet
bortförklara händelsen vid Stuhm, sägande att hela historien antagligen blott är en
myt, enär Gustaf II Adolf aldrig var med där, då ju grefve von Solms förde
befälet öfver eftertruppen, men däremot tala kraftigt:

1 :o) Familj etraditionen, som fortlefvat i snart 300 år.

2 :o) Soopska ringen.

3 :o) Soopska monumentet i Skara domkyrka.

4 :o) Soopska stamtaflan.

5 :o) Svenska akademiens år 1800 präglade minnespänning öfver Erik Soop
samt dess högtidstal öfver honom samma år.

Hvad säger då familjetraditionen och berättelsen om ringen. Jo, att under den
heta drabbningen under slaget vid Stuhm 1629 konung Gustaf II Adolf sväfvade
i stor lifsfara. Under stridens hetta hade konungen kommit in bland en mängd
kroater och blifvit tillfångatagen. Efter det han gjort tvenne försök att
undkomma, grep en af de vilda krigarne honom om högra handleden medan en annan
höjde sin sabel till dödshugget. I detsamma framsprängde Soop, sköt kroaten
genom bröstet och återförde konungen under betäckning af sina västgötar till
svenskarne. Rörd ooh tacksam skall konungen då hafva tagit en tjock guldring från
sitt finger, lämnat den till sin räddare och tillika barndomsvän och sagt: ’Tack
för att du frälste mig ur fiendens våld, Erik. Tag denna ring till minne häraf
och bär den med ära. För 200 år sedan tillhörde den ock din släkt. Må den nu
stanna där och bringa lycka."

Denna ring finnes ännu i släkten Soops ägo. Den är stor och tung samt med
en präktig safir infattad. På insidan stå följande bokstäfver ingraverade I. P.
C. M. B. I., hvarje bokstaf åtskild af ett kors (x). Hvad dessa bokstäfver
innebära, har ingen ännu lyckats tyda.

Om ringen berättas äfven, att den på 1430-talet gafs af Erik Puke till den
sköna Carin Ormsdotter (Gumsehufvud) på Stora Bjurum i Västergötland, hvilket
gods sedermera frän 1100-talets senare hälft till långt fram på 1800-talet blef
Soopska ättens stamgods. Hon var dotter till riddaren och riksrådet samt
höfvitsmännen på Västerås och öfver Dalarne Carl Ormsson till Bjurum, som i
vapnet förde ett gumsehufvud. Puke, som var invecklad i politiska strider och
fejder, blef någon tid därefter afrättad. Kort dessförinnan återsände Carin
Ormsdotter ringen genom riddaren Carl Knutsson Bonde till Puke, men denne
anmodade Carl Knutsson att lämna henne ringen åter, hvilket äfven skedde. Hon
blef sedan, år 1438, Carl Knutsson Bondes gemål i hans andra gifte och bröllopet
stod på Stockholms slott.

Tio år därefter var Carl Knutsson konung i Sverige under namn af Carl VIII
Knutsson och Karin Ormsdotter (Gumshufvud) drottning. Hon bar emellertid
alltjämt den dyrbara ringen till sin död 1451. Den togs då i arf af hennes dotter
Richissa, som blef nunna i Vadstena kloster 1452. Ringen blef nu klostrets
tillhörighet, tills klostren genom Västerås herredags beslut 1527 upphäfdes och dess
ägodelar indrogos till kronan.

Gustaf Wasaxblef nu ägare till ringen, som sedan gick i arf till Gustaf II
Adolf, hvilken, enligt hvad som nyss nämdes gaf den åt öfverste Erik Soop.

Då Soop var barnlös och ringen var honom mycket kär, begärde han att blifva
begrafven med densamma, hvilket äfven skedde i Skara domkyrka år 1632 och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:42:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strokirk/1/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free