- Project Runeberg -  Kultur- och personhistoriska anteckningar / Första delen /
191

(1915-1920) [MARC] Author: Oscar Fredrik Strokirk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

191

vande häckar tjänte öfver allt i stället för gärdesgårdar och omväxlade med långa,
alléer på åkrar och blomsterfält. Förtjusta häraf och glada att hafva sluppit ifrån
arrest och stenkolsrök på transportfartygen, smuts, ruttet vatten och tjufvar till
frihet och nytt lif blef marschen för oss en vällust, ett behof, och vi förfriskade
oss dessutom som oftast i de osnygga bondstugorna med förträfflig filbunke, färskt
smör, ägg, potatis och snapsar utan ända".

Marschen fortgick sammanlagdt åtta tyska mil ända tills middagstiden
följande dag, då de anlände till den lilla staden Gartz, där Lad.au tvättade sig och
gick till sängs och sof nära på ett helt dygn. Under ständiga marscher fram och
åter med än kräselig, än genomusei förplägnad och förläggning, kom man till
Berlin den 17 aug. och lägret förlades till Charlottenburg. Ladau fick fyra dygn på sig
att bese Berlin och hans förtjusning känner inga gränser.

Sötebrödsclagarna togo nu slut och krigets strapatser begynte. Alarm
nattetid alltemellanåt fördärf våde sömnen och man började få känning af fienden.
Till Gross Beeren kom Ladau strax efter att slaget var afgjordt, och han talar ej
mycket om detsamma. Därefter gick marschen genom Sachsen, hvars befolkning
ansågs mycket fientlig mot de allierade, förgiftade brunnar och dylikt, men därmed
var ej så farligt. Han beklagar landet, som var utsatt för allas roflystnad, mest för
kosackernas

I slaget vid Dennewitz deltog ej Upplands regemente, men anlände efter en
sträng ilmarsch så nära valplatsen, att kanondundret från bataljen hördes vid
middagstiden och följande natt bivackerades invid slagfältet bland döda och
blesserade. "Här var i alla hänseenden ett altför stort elände för att kunna
beskrifvas. Hår mådde kosackerna, när de fingo plundra lefvande och döda".
Efter nära fyra dygns Vistelse på slagfältet vid Dennewitz bröt Upplands
regements upp den 11 sept. "Vi gingo i början", skrifver Ladau, "mer än en mil
öfver fält beströdda med döda kroppar, som ryssarne blott gjort sig besvär att
plundra, kanske döda, men icke att begrafva, så att atmosfären stank förfärligt,
ty alla dagarna var mycket varmt".

Vedermödorna tilltogo och i början af oktober vardt det särskildt bedröfligt.
Kriget närmade sig nu sitt afgörande och de båda hararne samlades mot
hvarandra i trakten af Leipzig. Den 13 oktober hade Upplands regemente brutit
upp från Bernberg "och famlade i flera dar ikring eländigt på landsbygden under
en hisklig blåst, köld och regn, så att man hade största möda att kunna stå
uppe och hålla de sura paltorna ikring sig. Högst sällan kunde man komma in
i en koja på en stund, och kunde där i alla fall ej få torka sig, ty där var
fullt af folk, alla lika- våta som man själf. Detta var en svår tid — natt och dag
lika. Värst var dock Herrans väderlek utanför Göthen om natten mellan den 16
och 17, då generalmarsch slogs kl. 4 om morgonen och vi måste, efter det
fasligaste regn och blåst hela natten, stå i en genomträngande köld och hänga ända till
kl. 10 f. m., efter vi ej sluppo fram för trängsel af ryssar, djäflar, tross, generalei,
adjutanter och Gud må veta allt."

Den 19 oktober var slaget vid Leipzig slut vid middagstiden och "Bonapartes
öde afgjordes såsom Darii och Antonii uti Bataillerna vid Arbela och Actium".
Svenskarna hade föga deltagit däri, men varit uppställda i full slagordning.
Under den 19 :de stupade två man af Upplands regemente, en saknades och tio
jägare sårades, däraf soldaten n :r 89 Brask af åtta sabelhugg i hufvudet utan
att dödas. Under stormningen af Leipzig utmärkte sig sergeant Adolf Wernman och
vice korpalen n :r 50 Wester. Dessa erhöllo också svenska tapperhetsmedaljen
och ryska S :t Georgsordens kors. Att regementet ej synnerligen mycket deltog
i slaget, kan man förstå däraf, att under båda dagarna detsamma pågick,
förbrukade det endast 3,280 gevärskulor eller ej ens tre på hvarje karl. Här om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:42:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strokirk/1/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free