- Project Runeberg -  Kultur- och personhistoriska anteckningar / Första delen /
196

(1915-1920) [MARC] Author: Oscar Fredrik Strokirk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

196

hunnit till Vittsjö. Styckena (d. v. s. artilleriet) samt trossen skall nu hafva
fortsatt marschen öfver svenska gränsen, men Gustaf Adolf beslöt att med den öfriga
delen af hären rasta vid Vittsjö. Kyrkan användes därvid som stall för hästarna
och af kyrkbänkarne upptändes lägereldar därbredvid. Läget var visserligen
farligt i denna skogiga och kuperade terräng, där fienden kände alla vägar och
stigar, men däremot var ju fienden aflägsen och svenska gränsen nära, och det
vore ej sannolikt, att han skulle företaga någon förföljelse efter de framgångar,
som de svenska vapnen hade haft på sista tiden, och Gustaf Adolf kände sig så
säker, att han satt på lof tet i ett hus i Vittsjö och spelade kort med några af
sina officerae, enligt en dansk uppgift, då danskarnes öfverfall ägde rum den
följande dagen eller den 11 febr. 1612 på aftonen.

En dansk styrka om fem ryttarfanor, tillsammans antagligen 600 man, undei
befäl af Brejde Rantzau och Anders Bille, hade följt efter svenskarne, utan att
dessa hade den ringaste vetskap därom. En vanlig uppgift, att svenskarne
anföllos af en öfverlägsen dansk styrka, är ej riktig ; som synes, var tvärtom den
danska kåren betydligt fåtaligare än den svenska. Att den det oaktadt vann en
afgörande seger förklaras närmast däraf, att det aldrig kom till en något sä när
ordnad strid utan svenskarne, som befunno sig i djup ro, blefvo fullständigt
öfver-rumplade, så att sammanstötningen synes hafva varit mera lik en massaker an
en strid.

Svenskarne sökte försvara kyrkogården, men anföllos från flera håli och
bragtes i oordning. De trängdes snart ner på Vittsjöns och den väster därom
belägna Pickelsjöns isar och tvungos inom kort att söka sin räddning i flykten
norrut mot Smålandsgränsen. Många drunknade härunder, många nedhöggos och
ett tjugutal tillf ångatogos, däribland konungens kammarjunkare Heirman Wrangel
samt flera officerare. Huru stor svenskarnes förlust blef, är ej möjligt à,ct säga
med någon bestämd visshet. Danskarne sga visserligen 2,400 ä 2,500 man, hvilket
ju är orimligt, ty så stort var ej ens hela den svenska styrkan vid Vittsjö. En
annan berättelse säger omkring 1,000 man, men äfven detta synes mycket
öfverdrifvet. Sannolikt är, att Gustaf II Adolfs egen uppgift, omkring 300 man,
kommer sanningen närmast.

Konungen lyckades undkomma fångenskapen och fly, men hans lif häst med
sin dyrbara sadel och fjäderbuske, hans pistoler och sabel, hvars fäste och balja
voro af förgvlldt silfver och besatta med turkoser och andra ädla stenar, viàare
hans pärlstickade handskar, 10 fotfolksfanor, 1 ryttarf an a med 3 små kornetter och
en kettiltrumma eller puka, allt detta föll i fiendens händer, förutom allt annat
byte: "Så nog fingo svenskarne betala, Gud ske lof. för Vä och allt annat, de
uppbrände", skref slottsprästen i Varberg till en bekant präst i Köpenhamn.

När konungen under flykten skulle passera Vittsjöälfven, cirka 1 km. norr om
Vittsjö kyrka, där öfverrumplingen skett, hvilken älf eller å förbinder Vittsjön med
Pickelsjön, brast isen under hans häst och båda störtade i vattnet.
Upplandsryttaren Thomas Larsson varseblef detta genast, kastade sig af sin häst och
skyndade fram till den öppna vaken, där konungen kämpade för lifvet.
Februariskymningens skugga låg redan tätt öfver land och sjö och det var rätt mörkt.
Per Banér kom äfven tillstädes, men föll själf i vattnet och hade säkert
drunknat, om hans broder Nils i sista stund ej räddat honom. Thomas Lasson iyekades
med fara för sitt eget lif att ensam frälsa konung G utaf II Adolfs lif. "Bra min
kära Thomas", pustade konungen, kommen upp på isen igen. Hasten måste
dock lämnas åt sitt öde 0’ch drunknade. Flykten fortsattes och en timme därefter
var den öfverblifna svenska styrkan räddad. Utan att gifva sig tid att byta om
kläder, befallde Gustaf Adolfs att ryttaren Thomas Larsson skulle träda fram för
fronten. Han gjorde så och mottogs af konungen med följande ord: "Sveriges ko-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:42:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strokirk/1/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free