Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101 ÄTTEN WITFOTH
dock ej så utvecklade som nu, hvadan kanalen ej blef tillräckligt solidt by^gd
och clen uppgrundades tid tals än här än cler, så att ständiga reparationer
och emellanåt äfven omfattande ombyggnader blefvo nödvändiga^ Den började
1720 ånyo blifva omöjlig för trafik. För Svenska staten i dess finansiella
nödläge efter Carl XII:s ruinerande krig blef clet alltför betungande att utföra
erforderliga reparationer för kanalens återställande i trafikabelt skick.
Regeringen beslöt då att arrendera bort såväl kanalen som densamma tillhörande
egendomar mecl derå befintlig såg och kvarn mot skyldighet för arrendatorn att
hålla kanalen trafikabel. Under perioden 1739—1745 arrenderades clen av fyra
personer, deraf brukspatron Hans Witfoth och köpman Lars Morén voro från
Örebro. Under denna tid underhölls kanalen enligt kontraktets bestämmelser.
Emellertid öfverläts arrendet på brukspatron Johan Vilhelm Nordenfelt N:o
1662, föcld 1704, döcl 1769, men kanalen sköttes så illa, att han slutligen
uppsades derifrån. Arrendet öfvertogs då 1758 af idel Örebroare, tillsammans fem
stycken, af hvilka rådmannen och ryttmästaren Johan Broms var clen störste
intressenten. Tio år derefter bildades ett bolag bestående af alla Örebro
far-tygsegare, 11 stycken, för ombyggande af kanalen, enär ali sjötrafik mellan
Örebro och Stockholm på grund af kanalens svårighet att trafikera hotade att
afstanna och i detta bolag ingick Johan Broms som störste intressenten mecl
7 V2 af hela antalet 19 fartygslotter. Kanalens ombyggnad egde rum under
åren 1760—1766.
Hans Witfoth flyttade i slutet af 1750-talet till Stockholm och räknades
der bland börsmataclorerna. I Fredmans Testamente N:o 208 har Bellman
framställt dem i en allt annat än smickrande dager. Dikten eller visan anses hafva
tillkommit under senare hälften af 1760-talet och afser några af hufvudstadens
mest omtalade och bemärkta börsmagnater vid frihetstidens slut, mecl anledning
af clen då nyligen inträffade stora vexelskandalen, då både skyldiga och
oskyldiga drabbades af clet maktegande mösspartiets hat och förföljelse. Dikten
spreds i flera afskrifter och i en af dem, som anses vara en trogen kopia af
orginalet, är vid hvar och en af de tio stroferna namnet utsatt på clen af cle tio
i vexelhistorien mest inblandade och komprometterade börsmataclorerna, som
afses, nämligen Gustaf Kierman, Johan Claesson, Koschell & Comp., Jean Henry
Le Febure, Robert Finlaij, John Jennings, Herman Petersen (af Petterséns),
Anders Plomgren, Claes Grill samt Hans Witfoth.
Är 1747 hade sekreta utskottet inrättat ett särskildt vexelkontor i
Stockholm, hvars uppgift skulle vara att reglera kursen och hålla clen så låg som
möjligt. Till att förvalta detta vexelkontor, hvilket var ett hattpartiets verk,
utsågos presidenten, friherre Erland. Broman, kommerserådet Thomas Plomgren,
samt grosshancllarne Gustaf Kierman och Claes Grill. Under nio år eller till
1756 kostade detta hattarnes skötebarn svenska staten några och tjugu tunnor
guld. Kostnaden ansågs dock någorlunda dräglig, alldenstund under tidén
kursen kunnat hållas någorlunda lika mot myntets verkliga värde. Men efter 1756
års riksdag förklarade vexelkontorets styrelse, i hvilken Le Febure ingått efter
Plomgren, som aflidit 1754, att den ej förmådde hejda räntestegringen och
begärde statsanslag för att fullgöra förbindelserna till utlandet. Kort förut hade
krig utbrutit mellan England och Frankrike och den förfärliga jordbäfningen
1755 ödelade Lissabon och dessa båda händelser skakade naturligtvis i hög grad
handels- och penningförhållandena i Europa. Men äfven om detta ej tillstött,
torde Sveriges utländska kredit då ej varit den allra bästa. Inom landet hade
tron på vexelkontorets gagn och dess rätta skötsel allvarsamt rubbats, men
stormen af värj des och det fortsatte sin verksamhet. Vintern 1760 förklarade dock
vexelkontoret öppet, att det ej längre förmådde beherska kursen.
Mecl 1765 års riksdag kommo så mössorna till väldet och nu bröt stormen
på allvar lös mot vexelkontoret. En sträng räfst mecl dess medlemmar igång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
