Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anne-Marie, en idyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Hon klappar dem så snällt på hals och länder,
de äro säkert gamla vänner ju,
de räknas med till gårdens domestiker,
god vilja ha de än, men kraften sviker.
Nu, bäst det var, fru mor behagar sticka
sitt hufvud utom vagnens halfsufiett:
“Se så! Det der får vara nog, min Hicka!
nu stå de sig, om jag dem känner rätt;
Matts, stoppa resterna uti din ficka,
låt så gå utför till Landskrona slätt!
bli de för varma, du, och börja frusta,
vi låta dem vid Saxtorp åter pusta. “
— “livad ser jag!“ — höres, nådigst gunstbenägen,
en stämma ur kaleschens dunkla vrå, —
“hvad oförmodadt möte midt på vägen!
Ni här på resa? hvilken äpropos!“
— Den andra, i kareten, halft förlägen:
“Och fru grefvinnan ute likaså?“
(hon neg i tankarna, det syntes tydligt,
helt ned till vagnens botten, sippt och prydligt.)
“Och detta“, — fortfor Nåden i saloppen, —
“och detta — är er dotter, icke sannt?
hvad hon har blifvit stor, den rosenknoppen!
hur flickor växa opp, det är för dant!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
