Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det är mulet men svalorna flyga högt - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
till Läppamåla. Den väg hon aldrig sett och vars
mål hon icke kände. Den syntes mycket tydligt med
alla sina krökar, sina backar, sina möten, sina
solsken, sina regn, sin rymd. Den var återstoden av
livet, mycket kort, mycket härlig. Där syntes möda,
fattigdom och plåga, välkomna alla tre.
Hon grät av glädje, sträckte armarna mot höjden
och prisade Gud som hon för första gången
upptäckte. Klarheten trängde allt djupare in i henne,
förtätade sig, blev personlig, en gäst, en närvaro.
Nu var Daniel borta, ja alla människor, vid vilka
hjärtat varit bundet i glädje och kval.
Nu var bara människan där, av vilken man själv
är en del.
Hur kan ett hjärta rymma allt detta: hjältemod,
herravälde, seger, salighet? Det kan det icke hel]er,
och så är där intet hjärta mer. Ingen halt lärarinna
mer, intet skolhus på en backe.
Endast den vita sommarmorgondimman, stigande
ur Fånga mosse, genombränd av ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
