Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturen 1924
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteraturen ig24.
Nordiska författarmötet i Stockholm i—5 juni är en av de händelser, som givetvis
stå i förgrunden inom årets litteraturkrönika. Visserligen torde de fackliga
spörsmål, som dryftades vid dessa förhandlingar, blott delvis vara av allmänt
intresse, och bortsett från den danske departementschefen Glahns klargörande inlägg
i diskussionen om författarrätten och lagskyddets utsträckning, kunde den sakliga
behållningen på flera punkter ha varit större. Men mötet har sin givna betydelse för
stärkande av den kollegiala samkänslan, och i representationshänseende fingo förf att
ar-dagarna ett synnerligen lyckat förlopp. Åtskilhga av Nordens främsta författare
voro samlade, och man fick från svensk sida ett länge önskat tillfälle att gengälda den
lysande gästfrihet, varmed Köpenhamn för fem år sedan mottog de fyra nordiska
ländernas delegerade. Förhandlingarna höllos i vSvenska Akademiens högtidssal, där
senare på året en annan litterär märkesdag skulle firas, då professor Axel Kock tog
sitt inträde i de adertons krets, varvid den efter Knut Söderwall lediga platsen fick
en ny framstående representant inom nordisk språkvetenskap.
Arets svenska bokproduktion har varit ännu ymnigare än fjolårets, och de
betänksamma reflexioner, som då trängde sig fram, skulle med samma skäl kunna upprepas
här. Att den litterära företagsamheten nått sådan höjd behöver icke i och för sig
ses som ett dåligt tecken, men det är och blir något af ett nationalekonomiskt problem,
hur den svenska allmänheten skall kunna konsumera denna överflödande bokmängd.
Men liksom konkurrensen själv verkställer en naturhg gallring, låt vara icke alltid
sammanfallande med kritikens värdesättning, kan en översikt som denna självklart endast
medtaga sådant, som ur någon synpunkt väckt påtagligt intresse.
Den berättande prosan är som vanligt kvantitativt övervägande. En stor och
välmotiverad framgång har vunnits av Birger Sjöberg, som i sin voluminösa
småstadsroman »Kvartetten som sprängdes» på älskvärdaste vis tillgodoser det högst lovliga
behovet av humoristisk och harmlös underhållningskonst. Fridas sångare visar sig
som en ypperlig berättare med blick för borgerlig miljö och öra för det språk som där
talas; hans komiska uppfinningsförmåga är överraskande rik, och i motsats till andra
svenska småstadsskildrare går han i det hela fri från den jäktande överdriften och den
obilliga fantastiken. Något litterärt mästerverk är romanen väl icke, men den har
ett avväpnande gott humör och avvinner även det vardagligaste ett skimmer av
sympatiskt löje. Av svenska romaner f. ö. är Hjalmar Bergmans »Chefen fru
Ingeborg» ett nytt prov på hans märkliga begåvning, som i föreningen av psykologiskt
skarpsinne och virtuos yttre teknik är utan jämlike; i en modehandlerskas livsöde
har han denna gång fått rum för en värld av tragiskt gäckeri och etsat ner ett stycke
mänsklig ruinpoesi, tyvärr blott med alltför stor kyla. Hans Larsson har i »Per
Ståstdräng» gått tillbaka till samma bygdemiljö, som han förut förhärligat i
»Hemmabyarna»; förtjänsterna ligga på ungefär samma plan, och den stilla, betänksamma
tonen är en trogen avspegling av det skånska bondelynnet. I samma landskap spelar
handlingen i Ernst Norlinds »Silvermaljan», där släktkrönikan tjänar som grundval
för de sociala samvetsproblem, som i främsta rummet sysselsätta den filosofiske
diktaren.
En värdefull roman är även Elin Wägners »Silverforsen», där en vardaglig äk-
— 75 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
