- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Tredje årgången (händelserna 1925) /
78

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1925. Av professor T. Thunberg - Fortsatta vitaminforskningar - En hittills okänd funktion hos mjälten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i äggula och har ådragit sig särskild uppmärksamhet såsom en huvudbeståndsdel i
gallstenar.

Sedan uppmärksamheten riktats på sterinernas grupp, var det lätt att
undersöka hithörande substanser i isolerat tillstånd med hänsyn till den eventuella effekten
av en bestrålning med ultraviolett ljus. Resultatet var otvetydigt. Det förut som
medel mot rachitis overksamma sterinet erhöll genom lämplig, varken för kortvarig
eller för långvarig, bestrålning antirachitinets fysiologiska verkan. Och detta gällde
sterinerna från såväl djur- som växtvärlden. Särskilt om ett dylikt ljusaktiverat sterin
förvarades som oljelösning, behöll det sin antirachitiska verkan oförändrat i månader.

Att ultraviolett ljus är i stånd att kemiskt påverka åtskilliga ämnen är sedan
länge känt. Kraftigt påverkas ju den fotografiska plåten därav, vilket kan användas
för påvisande av dessa för ögat ej direkt iakttagbara strålar. Att ljusets inverkan
på sterinerna är av kemisk art, torde få anses självklart. Redan har man påvisat
att genom bestrålningen åtminstone kolesterin ändrar sin smältpunkt och sin
absorp-tionsförmåga för ljus, ett säkert bevis för en kemisk förändring.

Den otvetydiga inverkan, som ultraviolett ljus utövar vid rachitis, måste ske genom
en påverkan av huden. De ultravioletta strålarnas genomträngningsförmåga är
nämligen mycket liten. De tränga blott in i de ytliga hudlagren. Det låg då nära till
hands att antaga, att ljuset verkar antirachitiskt genom aktivering av det kolesterin,
som i riklig mängd förekommer i huden. Om så är fallet, borde man kunna bota ett
rachitiskt försöksdjur genom att i dess kost i lämplig form ge det bestrålad hud från
ett slaktat djur. Direkta försök visade, att så också skedde.

Antirachitinets gåta har alltså bragts nära sin lösning. Detta vitamin består av
ett ämne, som bildas ur steriner vid deras bestrålning. Nu återstår att fastställa dess
kemiska konstitution.

En hittills okänd funktion hos mjälten.

Till de mer bemärkta fysiologiska upptäckterna under året hör
Cambridge-fysiologen Joseph Barcrofts påvisande av en dittills okänd funktion hos mjälten.

Mjälten har alltid varit en gåta för läkarevetenskapen. Man har inte riktigt
förstått, till vad ändamål kroppen behövde detta organ. Att den utmönstrade
uttjänta röda blodkroppar ur blodmassan, syntes bevisat, liksom att den vid behov
inträdde som producent av vita blodkroppar. Att ett så stort och med så riklig
muskulatur utrustat organ behövs för dessa funktioner syntes emellertid åtskilligt mystiskt.

Uppslaget till sina undersökningar över mjälten fick Barer of t vid några studier
över den i blodet kretsande mängden röda blodkroppar. Det befanns då, att den
mängden hos en och samma person snabbt växlade. Då större krav ställdes på
kretsloppet, ökades också helt hastigt totalmängden röda blodkroppar i blodet för att
sedan minskas, när anspråken minskades. Kroppen måste för de röda blodkropparna
tydligen besitta en reservoar, som ibland tömde sig, ibland fyllde sig. Men vilket organ
fungerade som denna reservoar? En granskning av de olika möjligheterna vände
genast uppmärksamheten på mjälten. Granskningen avslöjade också det förhållande, att
vi hittills ej disponerat en något så när tillförlitlig metod att fastställa mjältens storlek
under levande livet. Alla uppgifter om mjältstorleken härröra från obduktionsbordet.
Men röntgenstrålarna, frågar man sig, äro de ej i stånd att klarlägga mj ältstorleken
under livet? Nej, mjältens avgränsning från grannorganen är ej tillräckligt tydlig
vid dylik undersökning. Men åtminstone på försöksdjur kunde den tvingas att mar-

— 78 –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:35:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1925/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free