- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Tredje årgången (händelserna 1925) /
244

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Branting † - Fredrik Vilhelm Thorsson †

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och den nödiga rutinen, avbröts ju ofta under de långa sessionerna i Genéve och annorstädes. Det är däremot
möjligt, att man inom N. F. förnämligast uppskattat Branting för hans framskjutna ställning inom svensk
politik. Dessa bägge aspekter på Branting, den hemmasvenska och den utländska, kommo sällan att bli
konfronterade med varandra. De hade givetvis svårt att finna gemensamma beröringspunkter, och det var
kanhända bäst för både Branting och Sverige. När så emellertid någon gång skedde, såsom i Ålandsfrågan,
befanns det, att Brantings europeiska berömmelse och alla aktningsbetygelser från segermakterna icke
motsvarades av något gehör för det rättskrav han med personlig övertygelse och otvivelaktig nitälskan företrädde.
Enahanda blev fallet med mycket av vad han med fog sökte verka för som Sveriges representant i N. F:s
råd under de sista åren. Hans kända oppositionsställning till en hel del av det som där bedrevs, t. ex.
beträffande Saar, förenad med hans bristande förmåga att göra sin kritik effektiv, kom honom nog ofta att
ofrivilligt tjäna till täckmantel för en politik, motsatt den han ville befrämja.

Fackföreningsrörelsen kommer att gå sin gilla gång, Branting förutan, ty för denna liksom för
socialekonomiska frågor i allmänhet hade han föga intresse. Men för arbetarpartiet som sådant är han oersättlig.
Ingen med tillnärmelsevis samma pondus finnes nu till hands som obestridd tronföljare. Vad som ännu kallas
svensk »vänster» har därjämte i honom förlorat sin sista, samlande gestalt. Hans frånfälle kan därför betyda
en vändpunkt i svensk politik.

Sorgen över Hjalmar Brantings död är djup och uppriktig överallt i Sverige. Han var vårt lands mest
kända och populära personlighet, och ingen nutida svensk politiker har vunnit hans världsrykte. Brantings
namn är inskrivet i Sveriges hävder. Hans gärning är därmed i motsvarande mån underställd historiens
dom. Är det att föregripa denna, om man säger, att han, en arbetarepolitikens Hannibal, förde sina skaror
över Alperna och ned i kulturens land samt efter många segrar, däribland ett Cannae 1918, nådde
maktväl-mågans Capua, där hans parti tillsvidare dväljes. Men nu utan sin store strateg!

F. V. Thorsson.

Tisdagen den 5 maj, jämt tio veckor efter
Hjalmar Brantings död, förlorade den
svenska socialdemokratien sin andra stora
förgrundsfigur, statsrådet Fredrik Vilhelm
Thorsson, 60 år gammal. Medan Branting till
börd och bildning från början hörde till
samhällets s. k. överklass, fick Thorsson grundligt
passera graderna, från fattig skomakarelärling
upp till platsen vid konungens rådsbord, och
även inom politiken fick han genomgå en sträng
skola, innan han — från att vara en på sina
håll illa sedd agitator — blev en av alla högt
aktad värdefull tillgång för hela vårt politiska
liv.

Den avlidnes gärning såsom
regeringsmedlem skildrades vid dödsfallet av en
minnestecknare i Svenska Dagbladet på följande sätt:

Efter hand blev Thorsson en riksbekant person
med rotfästad popularitet icke blott inom sitt parti
och riksdagen utan vida därutöver. Under en tid av så
stora svårigheter för näringslivet och med så tryckande
skatter som för närvarande skulle det eljest falla sig
svårt för en finansminister att bli omtyckt av sina
offer. Men Thorsson hade anseende och öra även hos
de stora skattebetalarna i vårt land, som litade på hans
ärliga strävan att göra sitt bästa. De styrktes i denna

sin uppfattning även därigenom, att Thorsson tillhörde
det fatal socialdemokratiska ledare i vårt land, som vågade säga sanningen åt sina egna; han var kanske
rent av den ende, som fördristade sig att göra det i så osminkade ordalag. Han förstod sålunda 1920, att
den hårda deflationsprocedur, som hans parti var med om, då det gällde näringslivet, icke kunde göra halt
inför arbetsmarknaden, och därför påminte han vid fredskrisens inbrott arbetarna om att också lönenivån

— 244 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:04:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1925/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free