Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biologiska nyheter. Av professor Ivar Broman - Kräftsvulsternas natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
celler», utan förgiftade, sjuka celler med visserligen starkt ökad
fortplantningsförmåga, men med relativt kort livstid.
Enligt Warburg likna kräftceller till sin natur i flera hänseenden
jästsvamp-celler. Liksom dessa kunna de leva ett helt dygn — men ej längre — utan syre,
och liksom dessa kunna de jäsa även vid närvaro av syre. Skillnaden är endast,
att jästsvampcellerna vid sin jäsning producera alkohol, under det att kräftcellerna
vid sin jäsning producera mjölksyra.
Vilka normalceller som helst kunna emellertid ej — sedan deras
andningsförmåga skadats — producera lika mycket mjölksyra som kräftcellerna. Men
experiment ha visat, att t. ex. unga embryonalceller kunna det. Därmed står det i
god överensstämmelse, att om embryonalvävnad inympas i ett djurs kropp samtidigt
som dess blod förgiftas med t. ex. tjära eller arseniksyrade salter, så kan därav
typisk kräfta uppstå. Den gamla Cohnheimska teorien, att svulster kunna uppstå
från celler, som stannat kvar på embryonalstadiet och först, sedan kroppen
färdigbildats, åter börja föröka sig, får härigenom ett gott stöd.
Vid sårläkning och annan regeneration bildas normalt celler, som vad den starka
fortplantningsförmågan beträffar ganska mycket påminna om embryonalceller.
Men när regenerationen ostörd nått sitt mål att ersätta den uppkomna
vävnadsdefekten, försvinner åter cellernas ökade fortplantningsförmåga. .Stores däremot
regenerationen under längre tid av upprepade mekaniska, kemiska eller termiska
skador, så kunna till slut abnorma regenerationsceller bildas, som allt framgent
bibehålla den ökade fortplantningsförmågan och därigenom antaga karaktären
av kräftceller.
Man frågade sig naturligtvis genast, om sådana kräftceller till utseendet starkt
avvika från de normalceller, från vilka de stamma. Men detta föreföll icke vara
fallet. Enligt Alb. Fischer var svårigheten att hålla kräftcellerna vid liv den enda
skillnaden mellan dem och normalcellerna.
Emellertid hava under senare delen av året av den danske ärftlighetsforskaren
Winge cytologiska undersökningar (över »kräftcellerna» hos sockerbetor)
publicerats, som synas mig kräva ett noggrannare utforskande av kräftcellernas
kro-mosomförhållanden hos både människor och djur, innan man har rätt att förneka
dessa cellers morfologiska olikhet med normalcellerna. Winge kom till det
intressanta resultatet, att hos sockerbetan, vars kroppsceller normalt innehålla
18 kromosomer, svulstcellerna konstant innehöllo minst 36 kromosomer. (Ibland
innehöllo de 72 eller en ännu högre multipel av 18). Detta var förhållandet såväl
hos spontana som experimentellt framkallade kräftsvulster hos sockerbetor.
Förut har man iakttagit s. k. tetraploida växtraser, vilkas alla celler ha dubbelt
så många kromosomer som ursprungsrasen. Sådana växter kännetecknas då icke
blott av större vävnadselement, utan oftast även av flera eller färre yttre
form-och färgavvikelser. Fördubblingen av kromosomantalet kan alltså leda till ändrade
yttre egenskaper hos såväl cellerna som hos vävnaderna och de därav bildade
organen.
En sådan fördubbling uppstår mycket lätt hos vissa känsliga celler, ifall de
drabbas av någon skada, just då de bereda sig till celldelning. Det händer då
ofta, att de båda dottercellernas kromosomer ej vika isär från varandra, utan i
stället bilda en gemensam jättekärna med dubbelt kromosomtal. Enligt min egen
— 128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
