- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Elfte årgången (händelserna 1933) /
335

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1933. Av redaktör Ejnar Fors Bergström - Finland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tack vare sin låga lönenivå och sin tidiga återhållsamhet var Finland 1933 ett av de
länder, som minst plågades av den allmänna krisen och mest kände av den begynnande
återhämtningen. Årets riksdagsval vittnade också om en tydlig tillbakagång för de politiska
krisrörelserna. I gengäld inträdde en skärpning och utvidgning av agitationen mot svenska
språkets grundlagsfästa likställighet med finskan.

Årets stora händelse var sommarens riksdagsval, som helt ställde den förutgående
riksdagssessionen i skuggan. Visserligen behandlade riksdagen flera betydelsefulla ekonomiska
spörsmål och antog bl. a. en ny banklag, men detta skedde utan större spänning mellan
partierna. De principiella motsättningarna kommo emellertid i dagen vid behandlingen av
de av regeringen föreslagna så kallade bluslagarna, vilka innehöllo ett förbud mot
miU-täriskt organiserade föreningar och tydligt siktade mot det förbjudna Lappos nya form,
den s. k. fosterländska folkrörelsen, som enUgt beslut i februari skulle utbildas till en
kompakt kamporganisation med organiserade grupper under ledning av en ansvarig
befälhavare vid varje lokalorganisation. Lagförslagen framkallade en stark opposition från det
konservativa finska samlingspartiet, som motiverade sin ståndpunkt med att lagen riktats mot
folkrörelsen. Lagstadgandena genomfördes mot nämnda partis röster — som det
sedermera visade sig dock förgäves, då polismyndigheterna efter en undersökning deklarerade,
att varken folkrörelsen eller den nazistiska organisationen vore en militär organisation i
lagens mening. Karaktäristiskt för läget var också, att den yttersta högern i riksdagen ensam
motsatte sig ett av regeringen begärt anslag till det rörliga poliskommandots förstärkning
under motiveringen, att polisen kunde utnyttjas i politiskt syfte mot vissa rörelser. Finska
samlingspartiets nära anslutning till Lapporörelsens riktlinjer framgick slutligen även
tydligt av en interpellation, som 34 av partiets riksdagsmän i slutet av april riktade till
regeringen. I densamma tillfrågades regeringen, om den uppmärksammat, att det i landet
verksamma, i internationellt beroende stående socialdemokratiska partiet, vars mål är
omstört-ning av samhällsordningen och skapande av ett socialistiskt samhälle, som direktiv för sin
verksamhet godkänt mot landets självständighet, grundlagar och rättsordning stridande
principer, samt tillspordes, vilka åtgärder regeringen ämnade tillgripa för att göra slut på
den på lagstridiga principer grundade verksamheten. Detta var en typisk valaktion,
iscensatt utan förhoppning att vinna den sittande regeringens medverkan till socialdemokratiens
förbjudande, men icke dess mindre karaktäristisk för den i vissa kretsar uppjagade
stämningen.

Ett varnande uttryck för dylika stämningar voro även de våldsamma demonstrationer,
som Lapporörelsen i slutet av maj organiserade mot den socialdemokratiska partidagen,
vilken samlats i den av en socialdemokratisk stadsfullmäktigemajoritet dominerade
industristaden Tammerfors. Under dessa oroligheter uppträdde bl. a. Tammerfors’ skyddskårs
officerskompani under befäl av distriktschefen överstelöjtnant Pajari och drog i strid mot
polismyndigheternas föreskrifter ned de röda partifanor, som under Finlands flagga
hissats på längs huvudgatorna resta stänger. Lugnet återställdes icke, förrän
socialdemokraterna på myndigheternas begäran strukit alla röda flaggor. Senare följde en stor
Lappodemonstration mot landshövdingen i Tavastehus län, som ansett sig icke kunna förbjuda
den röda flaggningen. Omedelbart efter uppträdena utfärdade regeringen ett provisoriskt
förbud mot röd flaggning. En polisundersökning ägde rum och rättegång inleddes, men
rådhusrätten i Tammerfors dömde blott tre svarande till några hundra marks böter
för ofog på allmän plats och en svarande till fem månaders fängelse för att under
synnerligen förmildrande omständigheter ha slitit en röd fana från partikongressens
demonstrationståg.

335

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:06:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1933/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free