Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1934. Av redaktör E. W. Olson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmåret 1934.
Av redaktör E. W. OLSON.
Det är i stort sett med tillfredsställelse man ser tillbaka på filmåret 1934. Det var ett gott år.
Det var utom all fråga ett år, som betecknade en genomsnittligt högre standard på spelfilmen
än de föregående ljudfilmsåren. När det gäller de utländska filmerna, torde detta glädjande
förhållande sammanhänga dels med att konkurrensens stimulans alltjämt verkade och dels med det
försiktigare och kräsnare urval, som de i Sverige verksamma filmförmedlarna gjort. Publikens
krav på film växte, både som en följd av större erfarenhet och på grund av att filmen alltjämt
utvidgade sin krets av intresserad publik, framförallt inom de mera bildade och konstnärligt mera
fordrande samhällslagren.
Granskar man först de tjugo nya svenska filmer, som rullades under året, visar det sig, att
allvarligare film, utmärkt av en ambition att ge mera behållning än stundens flyktiga nöje,
långsamt men säkert vann terräng inom produktionen. Också den rena förströelsefilmen visade
emellertid i stort sett en tendens till förbättring, med hänsyn till såväl ämnesval som utförande. Endast
två svenska filmer under året kunna sägas ha varit i stort sett misslyckade, medan ytterligare
några kunna betecknas som tämligen svaga.
I tre fall inriktade sig produktionen på tidigare av den svenska stumfilmen nyttjade motiv. I
en klass för sig nämner jag den av Per-Axel Bränner regisserade »Sången om den eldröda
blomman», som genomfördes med säker konstnärlig instinkt. I vissa avseenden erinrade den om
stumfilmversionen, men företedde två eller tre väsentliga olikheter: det en smula billigt sensationella
momentet i forsfärden hade dämpats ned och blivit blott en detalj, huvudmotivet — Olofs rastlösa
härjartåg bland bygdens flickhjärtan — hade byggts ut, varigenom filmens mänskliga tendens,
framhållandet av det vilda driftlivets ödeläggande tomhet, starkare betonats, och slutligen hade den
beska smaken i berättelsen förstärkts. Det andra fallet, där ett äldre motiv givit upphov till en
ny film, var »Synn0ve Solbakken», som fick sitt förnämsta nyhetsvärde därigenom, att Hugo
Alfvén arrangerat och delvis komponerat musiken. I övrigt var denna film i flera avseenden
otillfredsställande och gick i hela sin stil tillbaka på en äldre, nu för längesedan passerad
berättarteknik. Regissör: Tancred Ibsen. Den tredje »renoverade» filmen var »Anderssonskans Kalle», som
återuppväckts av Sigurd Wallén. I en rad sinsemellan föga sammanhängande episoder relaterades
en serie pojkstreck av tämligen enfaldig och hjärtlös karaktär.
I tre av årets svenska filmer ingingo sociala element eller sociala tendenser; i endast en
betonades detta dock starkare, nämligen i antispritsmugglingsfilmen »Marodörer», som för övrigt var
så pass svag, att det inte finns stor anledning att lägga den på minnet. I Ivar Johanssons
»Uppsagd» skymtade arbetslöshetsproblemet, I stort sett kan man dock säga, att filmens upphovsmän
tagit rätt lätt på den svåra frågan; de dramatiska och underhållningsmomenten i filmen voro de
mest givande. I Gustaf Edgrens »Karl Fredrik regerar», en utmärkt film, som hade en stor och
välförtjänt framgång, skymtade lantarbetarfrågan, jordbrukets svårigheter och dylika aktuella
socialpolitiska problem samtidigt som filmen hade stort underhållningsvärde. Sigurd Wallén
utförde huvudrollen, och hans prestation blev som årets bästa filmskådespelaregärning belönad med
Svenska filmsamfundets plakett.
En övervägande allvarlig film, som ypperligt representerade nya och högre strävanden i svensk
filmproduktion, var Per-Axel Bränners »Unga hjärtan», blond och lyrisk, men samtidigt
inrymmande en dramatisk konflikt av modernt snitt. En god underhållningsfilm, som hade berättigad
framgång, var S. Baumans »Flickorna i Gamla stan», däri den omisskännliga lokaltonen föimälde
sig med från franska sångfilmer välbekanta storstadsstämningar. Rhudinfilmerna, som alltid
bruka höra till de säkra publiksakerna, inskränkte sig detta år till en enda: »Simon i Backabo»,
en bearbetning av succépjäsen »Sympatiska Simon»; regissören, Gustaf Edgren, hade här lanserat
den populäre komikern i en film, som var mera genomarbetad än fallet tidigare varit med
Rhudinfilmerna.
Av utländska filmer må här endast ett litet urval göras; det kan inte heller bli tal om någon
detaljerad karaktär i stik. Främst bland de amerikanska filmerna bör av flera skäl nämnas
Mamoulians Christinafilm, som sent omsider visades i Sverige imder hösten. Den kritik, som redan
tidigare utifrån riktats mot filmens relation till det historiska stoffet, gav eko också här, men Greta
Garbos tolkning av titelrollen gjorde den ändå till en mycket stor filmhändelse hos oss: en ut-
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
