Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1939. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av Monsieur Choce, var ett fäsörstycke, som ett slag i andra akten med dess
skildring av småborgerlig fransk vardagstristess höjde sig till komedi. I
huvudrollen gästspelade Gunnar Tolnæs; i övriga större uppgifter medverkade Elsa
Burnett, Viran Rydqvist och Stig Järrel. Hermann Bahrs »Konserten», för ett
trettiotal år sedan ett av Svenska teaterns slagnummer, hade sen dess hunnit bli
ganska förlegad; och framförandet gjorde inte alltför mycket till att förta det
intrycket. Helt lyckad var egentligen endast Elsa Burnett som fru Heink; övriga
roller innehades av Nils Ekstam, Stig Järrel och Irma Christenson.
På Nya teatern har åtminstone en pjäs uppförts, som man inte glömmer i
första taget: Kaj Munks »Segraren». Detta drama om den moderna diktaturen och
kriget är typiskt för sin upphovsman: stor, passioneran de, genial dramatik
omväxlar med rena stillösheter. Men just att pjäsens förtjänster och fel var så
grälla gjorde att den kunde uppföras även på en scen med Nya teaterns
begränsade resurser; inget spel kan helt förstöra stycket, och lika lite kan något
framförande få det att te sig som ett fläckfritt konstverk. F. ö. var föreställningen
ingalunda onjutbar. Erland Collianders kardinal och Karl-Magnus Thulstrups
engelske ambassadör var rent av utmärkta. Nils Ekstams gestaltning av huvudrollen
var ojämn men hade starka moment inte bara i fråga om den yttre apparitionen.
Helt otillräcklig verkade egentligen bara Eva Lagerström som diktatorns hustru.
Eljest har teaterns repertoar upptagit »Du är min», en ganska fängslande och
originell sak av amerikanen Philip Barry, där särskilt Karl-Arne Holmsten
gjorde en god insats; »Vi tjuvar» av Édouard Bourdet, där det ojämna
framförandet — Carin Svensson spelade grovt påbredd revy, medan Lisskulla Jobs
med säkerhet och fantasi gjorde en verklig komedifigur — inte förmådde ta
bort den obehagliga smaken av billig nihilism; och »Johan Ulfstjerna», som fick
ett överraskande passabelt framförande med Nils Ekstam i titelrollen, Gunnar
Björnstrand som Helge, Marianne Aminoff som Agda och Åke Claesson som
Reback.
Dramatiska teatern inledde årets omväxlande och rikhaltiga spellista, som fru
Brunius har all heder av, med Robert Sherwoods »Mitt i Europa», en
framtidsvision av det krig vi nu upplever. Visserligen hade Sherwood liksom alla andra
tänkt sig detta krig helt annorlunda än det i verkligheten blev; men det
väsentligaste, krigets karaktär av ödesbunden hemsökelse som tvingas på en värld av
mestadels hyggligt och fridsamt folk, kom dock bra fram. De båda
huvudrollerna, en’ amerikansk impressario och en rysk-internationell äventyrerska, gjordes
briljant av Edvin Adolphson och Märta Ekström; goda studier i mindre format
var även Ivar Kåges tyske vetenskapsman och Uno Hennings franske kommunist.
Nästa program, »Paul Lange och Tora Parsberg», gavs som festföreställning på
Anders de Wahls 70-årsdag. Jubilaren spelade själv Paul Lange; och Pauline
Brunius bragte honom den bästa av hyllningar genom sin utomordentliga
gestaltning av den kvinnliga huvudrollen. En av vårens märkligaste teaterkvällar
blev framförandet av T. S. Eliots »Mordet i katedralen» med Anders de Wahl
som en monumental och gripande Thomas a Becket. Äran av den stora
konstnärliga framgången måste han dock dela med regissören, Alf Sjöberg, som fått
kören av fattiga kvinnor i Canterbury att agera så att körpartiernas grandiosa
lyrik framträdde i klar och fint fasetterad relief, och Sven-Erik Skawonius och
Härje Ekman, vilka skapat de suggestiva scenbilderna. Eliots pjäs efterföljdes
av ett svenskt original, Vilhelm Mobergs »Kyskhet» — ett ganska ojämnt stycke,
där de första akternas träffsäkra satir över den själlösa promiskuiteten inom
vissa frigjorda bohemkretsar i fortsättningen löper ut i en serie ganska
osammanhängande attacker mot bl. a. psykoanalysen, demokratien och statens
vilje-förlamande förmynderskap över det nutida samhället. Bland de agerande märktes
178’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
