- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Sjuttonde årgången (händelserna 1939) /
179

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1939. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fr. v.: Gunnar Tolnæs t »Christian», Georg Rydeberg i »Kungens komediElsa Burnett i
»Christian» (Vasateatern) samt Margit Manstad oeh Elof Ahrle i »Pricken» (Oscarsteatern); längst ned
t. v.: Marianne Aminoff och Nils Ekstam i »Segraren» (Nya teatern).

främst Olof Widgren i huvudrollen, en ung diktare som söker en kärlek vilken
inte bara är kropp utan också själ — en skapelse som ännu en gång strök under
att Widgren är den kanske högst begåvade av våra yngre skådespelare; Karin
Carlson-Kavli som en vidlyftig målarinna, vilken återgavs med saftig
sensualism och intelligent komik; och Signe Hasso som en sagoljuv bondflicka. Nästa
program, »Frenesi» av Charles de Peyret-Chappuis, gav en franskt klar och
obarmhärtig bild av tragiken i en åldrande kvinnas kärlek. Tora Tejes tolkning
av huvudrollen var storartad; förvandlingen från självutplånande, självpinande
färglöshet till slutaktens hektiskt granna blomning var en sannskyldig tour de
force. Hon sekunderades utmärkt särskilt av Rune Carlsten som föremålet för
hennes lidelse, en liten fransk kälkborgare, och Frida Winnerstrand som hennes
spionerande, hätska syster. Toivo Pawlo gjorde en ung pojke levande och
trovärdigt. I Strindbergs »Påsk» visade Arnold Sjöstrand att också Elis, den
utpinade extraläraren, är en roll att göra något av. Genom att han inte så som
vanligen brukar bli fallet, alldeles ställdes i skuggan av Benjamin, Frank
Sundström, och Eleonora, Signe Hasso — en närmast idealisk rolltolkning —, fick
hela föreställningen en sällsynt balans. Närmast följde så Nordahl Griegs
»Nederlaget», ett dramatiskt äreminne över Pariskommunen. I sexton, med klatschig
pensel effektfullt målade bilder görs här briljant revolutionspropaganda, som
inte blev mindre verkningsfull i Dramatens utmärkta framförande. Svend Gades
regi med sin måttfulla realism motiverade väl att han tillkallats från
Köpenhamn. Och rollistan upptog så gott som alla ensemblens förnämsta manliga namn.
Om man endast drar fram Lars Hansons Thiers — en karikatyr, genomförd med
storartad fantasirikedom -—, Carl Barcklinds saftiga Courbet, Uno Hennings
blekskäggige, iskallt sadistiske Rigault och Olof Winnerstrands äktfranske
riksbankschef är orsaken endast bristande utrymme. Priestleys »Tiden och vi», ett
försök att på scenen åskådliggöra J. W. Dunnes teorier om tidsbegreppets art,
* fick konstnärligt berättigande främst genom sitt gestaltande av den ironiska
motsatsen mellan våra drömmar om framtiden och denna framtid sådan den
verkligen blir. Skådespelarna var tydligen roade av att levandegöra handlingens
språng fram och åter genom decennierna, något som märktes på det förstklas-

179’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:04:34 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1939/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free