Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1941. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eva Henning och Nils Kihlberg i »Revytidningen Taggen» på Nya teatern, Margit Manstad i Södra
teaterns nyårsrevy, Nils Poppe och Carl Reinholdz i Wallyrevyn på Oscarsteatern samt Iljördis
Pettersson i »Kar de Mammas ofullbordade» på Blanche.
som man. Med »Nya skördar» hade engelsmannen Emlyn Williams åstadkommit
ett rutinerat lustspel med socialt betonade inslag från kolgruvedistrikten i Wales.
Huvudrollerna uppbars här av Märta Ekström, Frank Sundström och Viveca
Lindfors; men de bästa insatserna gjordes kanske av Mimi Pollak som frälsningssoldat
med ytterst tvivelaktigt förflutet och Georg Funkquist som en troende baptist,
vilken på ett utsökt sätt förenade dyster fåraktighet och hjärtats nobless.
Under höstsäsongen gavs en enda utländsk nyhet, Cronins läkardrama »Gudarna
le», där den gamla motsatsen mellan tro och vetande förkroppsligades i en
kvinnlig missionärsläkare, spelad av Anna Lindahl, och en manlig kollega, ett
vetenskapligt geni, som så småningom för henne blev mycket mer än en kamrat. Denna roll,
vilken tycktes skriven för Olof Widgren, gavs av denne mecl en nervös intensitet
som gjorde yppersta verkan. En utmärkt prestation utförde också Olof
Winner-strand som pjäsens resonör, en gammal resignerad doktor. Goethes »Ifigenia i
Tauris», där de tvenne huvudrollerna gestaltades av Gunn Wållgren och Frank
Sundström på ett sätt som för dem båda gott kunde kallas ett konstnärligt
genombrott, gavs tyvärr endast vid en föreställning för inbjudna på teaterns studioscen.
Blancheteaterns första nyhet var Tjehovs »Onkel Vanja», en av de bästa
föreställningar som gått över denna scen. Holger Löwenadler i titelrollen visade ännu
en gång, vilken utveckling mot den stora teatern han på senaste åren undergått. I
övrigt vore det orättvist att särskilt nämna någon av de agerande: alla — Esther
Roeck Hansen som Elena, Rydeberg som doktor Astrov, Mimi Pollak som den unga
flickan, Gävle som professorn — hade gått till sina uppgifter ined en entusiasm och
inlevelse, som belönades med en konstnärlig framgång av mindre vanliga mått. I
Helge Krogs kvicka och eleganta lustspel »På solsidan» hade Hilding Gävle som
onkel Severin fått en roll, för vilken hans speciella maner tycktes vara enkom
skapat: särskilt obetalbart var hans sätt att på tungan vända de storartat roliga vis-
’200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
