- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Nittonde årgången (händelserna 1941) /
202

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1941. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inte riktigt trivas med sin roll som Bertha, men förstörde den självfallet inte; Sif
Ruud hade ett riktigt grepp om Abel; och Anders Frithiof som doktor östermark
var perfekt. Inte heller amerikanen Samson Raphaelsons komedi »Ung kärlek»
hörde till de ting denna artikels författare nämnvärt uppskattade: den var ett
stycke erotisk kurragömmalek av typisk 20-talssort, som nu verkade skrattretande
på fel sätt. Det äldre paret i pjäsen gjordes stilsäkert av Georg Rydeberg och Esther
Roeck Hansen, det yngre av George Fant och Birgit Tengroth, som här gav prov på
både säkerhet och mjukhet i spelet.

Efter Staffan Tjernelds kultiverade och intelligenta »Revytidningen Taggen»,
som gick ända till jul, tog teatern upp Strindbergs »Drottning Kristina». Försöket
kan ju tyckas djärvt: men det lyckades, främst tack vare utmärkt spel i de
viktigaste rollerna. Först och främst gällde detta Karin Kavli som drottningen. Hennes
framställning bars upp av ett äkta dramatiskt temperament, såväl i de stora
utbrotten, där det hetsiga Vasablodet svallade, som i de scener där ’hon gjorde om sig
till »lilla Kerstin» och i slutscenen, där ett äkta majestät växte fram. Men också
Gari Ströms Axel Oxenstierna med sin stora inre pondus var ett stycke god konst;
likaså förtjänar den smidige Stig Järrel att nämnas för en intelligent tolkning av
Magnus Gabriel de la Gardie.

Oscarsteatern började spelåret med en ganska enfaldig fransk fars, »Portiern på
Maxim», där dock Erik Berglund i den dominerande huvudrollen med sin
gemytliga flegma gav ökad relief åt vansinnigheterna i andra akten, vilka i någon mån
ursäktade styckets existens. Därifrån var steget långt till nästa program, Kaj
Munks »Egelykke». Detta skådespel om den unge Grundtvig var ganska typiskt för
sin upphovsman: ojämnt, fullt av oförfärade teatereffekter, bitvis betänkligt
deklamatoriskt, men i andra scener buret av verklig kraft och inspirerad poesi. Som
Grundtvig hade Björn Berglund sin första stora teaterroll; och det var knappast
för mycket att här tala om ett genombrott för honom. Han verkade karl, med malm
i rösten och själen, och han lyckades helt åskådliggöra hans utveckling från
bond-drullig prästgesäll till apostel. Den andra huvudrollen innehades av Alice Eklund.
Så länge det räckte med ett fint nyanserat spel gjorde hon den med mjukhet och
grace; men sedan räckte hon inte riktigt till — den stora lidelsen faller ju utanför
hennes register. Rent fulländad var däremot Lisskulla Jobs i en biroll som hårt
prövad, troende gammal tjänarinna. Detta var Oscarsteaterns sista program under
herr och fru Eklunds regim; på hösten övergick den till revyscen. För alla stadens
verkliga teatervänner kändes detta som en stor förlust; man vill inte tro att vi på
allvar skall vara berövade nöjet att få se Alice och Ernst Eklund på en
stock-holmsscen.

Vasateatern har uteslutande odlat lustspel av varierande värde. Till de
värdefullare hörde onekligen Paul Osborns »Nog lever farfar», trots att det kretsade kring
ett för en komedi så egendomligt ämne som döden och nog delvis föll in i en något
mekanisk fantastik. Att denna scenmålning av den stora kärleken mellan en liten
pojke och en mycket gammal man inte förfelade sin verkan berodde emellertid
främst på det goda spelet. Victor Sjöström som farfadern fann uttryck för allt det
hjärtegoda, friskt livsbejakande och älskvärda hos detta gamla barn; och Tom
Olsson som sonsonen var nästan ett mirakel, så pojkaktigt kavat och naturlig, att man
nästan blev rädd som inför något fullkomligt onaturligt. Sedan följde den
outslit-lige »Trötta Teodor», där Victor Sjöström fick framträda i en gammal paradroll
och Viran Rydkvist gjorde lycka som hans godtrogna fru. Höstsäsongen fylldes till
större delen av Moss Harts och George S. Kaufmans äktamerikanska »Han som
kom till middag», vari Anders de Wahl med buller och bång, men till publikens
stora förnöjelse spelade en inbilsk och bortskämd radiocharmör och Irma
Christensen som hans sekreterare utvecklade sin ovanliga intelligens och sin plutiga
charm. I ungraren Johann von Bökays behagliga komedi »Kan man lita på Peter?»
hade slutligen Linnea Hillberg för första gången på länge en stor roll som den in-

’202

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:46:50 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1941/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free