Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helsning till Gottland. Poem af Joh. Nybom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
All längterskan jag tog invid min hand,
Förförd af hennes kärleks ljufva brand.
Vi foro — tärda utaf samma lågor.
»Till Gottland!» bad hon, och hon kysste mig
—-Då såg jag, Gottland! skönheten och dig.
Jag helsar dig, do bafvets stolta brud,
Du perla af smaragd i kungens krona,
Som så måst lida och så djupt försona
Din kärleks* och ditt ödes stränge Gud.
Nu ligger du en ros på Sveas kind,
En ros ur himlen och ur djupet lagen,
Af skönhet född och uti oskuld tvagcn,
Likt brudens kyska kyss på bröllopsdagen,
Smekt utaf kärlekens och hoppets vind.
Emot din kust sig brutit många vågor,
Uti din barm ha’ brottats många lågor,
Och dock så är du skön och ung och rik;
Det är, som såge man musik,
En yppig, varm försmältande lyrik,
När dig, du himmelska blondine, man ser,
Hur på ditt blåa örongått du ler.
Än hvilar du i lätta andedrömmar
Din fägrings ljufva oskuld mot din hand,
Än lif och eld i alla pulsar strömmar
När hafvets jungfru på sin väna strand
Från sina former hvarje hölje kastar,
Och både skälmsk och skygg i badet hastar.
Ja, Gottland, icke jag kan värdigt måla
Din höga fägring och min själs begär,
Men du, du kan min enkla dikt bestråla;
Jag målar, nej! jag älskar dig: jag lycklig är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
