Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det första och sista poemet. En episod ur fru Lenngrens lif af Marie Sophie Schwartz. Med porträtt af fru Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smärta, jag en gång tillskyndade dig! — hviskade fru
Lenngren.
— Godtgjort? — upprepade Marianne. — Ack, Anna
Maria, det var icke smärta jag då kände, utan harm. Den
lexa ditt poem gaf, lärde mig att för framtiden vakta mig
för tadelsjukan. Må den Högste vaka öfver dig, mitt
barn och min make!
Sexton år derefter låg fru Lenngren på sin dödsbädd.
Magister Ström hade redan gått att förena sig med
sin maka. Elise var gift och hade flera söner. Fru
Lenngren hade sjelf satt kronan på sin fosterdotters hufvud,
då Elise, en tjugoårig tärna, trädde i brudstol.
I tio år hade Elise varit en lycklig maka, då Anna
Maria Lenngrens tilltagande sjuklighet likt ett dystert
moln fördunklade Elise’8 lefnadshimmel.
Elise hade varit en af de högst få, åt hvilka
skaldinnan anförtrodde sin sjukdom, och hon hade äfven fått
det sorgliga förtroendet att vara närvarande vid
operationen; men ehuru den sednare blef lyckligt utförd, var
den IruktlÖs. Fröet till det onda blef qvar, det
utbredde sig ånyo och alstrade outsägliga plågor.
Fru Lenngren bar dem likväl med en kri stens
un-dergifvenhet och en engels tålamod.
Elise tillbringade dagligen några timmar hos den i
så många afseenden utmärkta qvinnan och lärde sig att
i henne beundra den fullkomliga själsstorhet, som under
alla lifvets skiften karakteriserade Anna Maria Lenngren.
Då Elise, ju närmare det led emot döden, icke
kunde tillbakahålla utbrottet af sin smärta, brukade fru
Lenngren helt mildt. yttra:
— Gråt icke, barn, jag är ju nöjd att dö, jag
fruktar icke min sista stund; ty jag är icke rädd för Gud.
Utom Elise, som hade fru Lenngren att tacka för allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
