Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amanda. Några strödda anteckningar ur Stagnelii lif, af Marie Sophie Schwartz. Med 2:ne illustrationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Älskande mig! — upprepade Stagnelius.
— Det var din själ, ditt snille hon från barnaåren
älskade. Då jag längesedan glömt gossen i Calmar,
följde honom Minna med ett aldrig slocknadt intresse. Hon
lefde i dina sånger och fröjdades åt dina framgångar. Du
erinrar dig, huru yi åter sammanträffade. Du tog vårt
parti, då vi blefvo attakerade af den rusige Claes Henrik
Bergman, och hela din uppmärksamhet fastades då vid
Minna. Du flyttade i samma hus, der vi bodde, och du
trodde dig hafva återfunnit Manda, din barndoms
väninna; men du hade i Minna funnit din rätta Amanda.
Jag var 4å bortrest. Hon liknade såsom äldre mig,
sådan jag såg ut som barn; men naturen hade gifvit
henne ett rikare inre än mitt, derföre älskade hon dig. Din
senaste skrifvelse till henne och edert sista
sammanträffande, då du visade henne ifrån dig, grämde henne så
djupt, att hon tynade af och dog. Hon kunde aldrig
förlika sig med att du på ett så besynnerligt sätt öfvergaf
henne.
— Ma^ sade mig, att hon skulle bli Claes Henrik
Bergmans trolofvade, och då upphörde hon att finnas till
för mig annat än i mina drömmar. Jag kunde icke
mer tänka mig henne såsom tillhörande detta lifvet. Jag
ville icke erinras derom, derföre flydde’jag från hennes
närhet.
— Din fantasi, din misstro och din lätthet att
öf-vergå från höjden af förtjusning till kallsinnighet har
kostat henne lifvet. Du dömde utan att undersöka, ty om
du det gjort, skulle du erfarit, att Claes Henrik begärde
min hand, men af mig erhöll ett bestämdt afslag. Nu
har du slösat bort så väl din som hennes lycKa.
— Lyckan är en flyktig gäst här på jorden, —
mumlade Stagnelius, — den tillhör icke detta lifvet. Må hon
derföre sofva i ro uti sin graf, min Amanda! . . . Kulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
