Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rese-epistlar till en vän. Sommaren 1870. Vers och prosa af Elias Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som na, jag lefver de skönaste stnnder
Med luft omkring mig och sjö inunder.
Men hade jag ej denna skuta ändå
Som en galosch till att gå uppå,
Så låg jag väl heldre i land hopkrupen,
Än gaf mig ut på de dunkla djupen.
Men sedan försynen gaf folk begrepp
Att hugga ned skogar och bygga skepp,
Fick hafvét, som ej förut såg sin like,
Ej mera respekt än ett större dike.
Och derför är hafvet nu ej så svårt
Isynnerhet då det ej blåser för hårdt.
Och ingenting vet jag, som mer mig gläder,
An fara på hafvet i vackert väder.
Att segla i storm jag ej gerna vill,
Och låter ogerna mig tvinga till.
Ty blir det storm, blir det alltid det rätta,
Att skepparn får genast i land mig sätta.
Jag böljade nu känna mig hemmastadd, då vi
middagstiden passerade Landsort. En tu liv aktmästare kom
ombord, i hvad ändamål förstod han bäst sjelf. Han såg
förlägen ut. Jag anade, att han insåg sin obehöflighet. Yid
Dalarön fingo vi en ny, emedan den förre redan var
utarbetad. Det är ett tyngre arbete än man tror, att vara
utan sysselsättning.
En frisk flägt mötte oss vid Kanholmsfj ärden. Den
var uppfriskande efter dagens qvalm.
Känn hvad luften här är ljuf!
Den som hade sig en stuf!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
