Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodshämnden. Berättelse från hednatiden af J. O. Åberg. Med tvenne teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så låg hon framåtlutad en god stund, men då hennes
sinne något lugnat sig reste hon sig, gick fram till
gluggen, som vette utåt Lögaren och betraktade några
minuter den gamle fadrens herkuliska gestalt. Vemodet stod
att läsa i hennes blickar då hon såg hans åldriga anlete
belyst af solens bortgående skimmer, men detta vemod,
som gjorde den unga flickan så intagande, försvann när
hennes ögon kommo att hvila på draken, hvars långa
åror skimrade som massiva guldstänger, när de lyftes ur
vågorna; en skakning genomfor hennes kropp och hon
mumlade halfhögt:
“Skall den vilde Östen blifva min man? Nej, så kan
icke vara Guds vilja. Kan har sagt, att man skall mera
lyda Gud än menniskor och.. .“
De sista orden bortdogo i en låg hviskning, i det
hennes läppar med barnslig ödmjukhet trycktes mot ett
litet elfenbenskrucifix, hvilket hon sakta och under rädsla
framtagit. “Så talade den vördige mannen på udden,
och hans ord voro så milda. Ack, dem glömmer jag
aldrig,“ fortfor hon och vidrörde den iilla bilden ännu
en gång med sina läppar. “Huru olika talar icke han
mot Östen, gamle far och många af deras vänner. Jag
tror nog att han har rätt, ty icke kan väl “hvite Krist“,
som de säga är större och mäktigare än Odin och Thor,
vilja att menniskor skola döda hvarandra.“
Med dessa ord hade hon gått ifrån gluggen och satt
sig på en af bänkarne, der hon, med ryggen vänd mot
dörren, oafvändt betraktade kristusbilden, allt under det
olika sinnesrörelser stodo att läsa i hennes barnsligt ljufva
drag. Likasom så många andra hade äfven hon känt sig
mäktigt dragen till den nya, för henne undersköna, läran,
som för menniskan Öppnade barmhertighetens himmel, vare
sig att bekännaren var en båld viking, en fattig odalman,
eller till ock med en föraktad träl. En sådan kunde icke,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
