Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 7. Nils Vilhelm Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En sådan fingo vi ju. Redan följande året, 1821,
den .2 maj, gick Schillers “Maria Stuart“*, i en af
teaterns direktör Åkerhjelm utförd öfversättning, för första
gången öfver svenska teatertiljor. Almlöf hade här
Leicesters roll och utförde den med lifligt bifall samt på
ett sätt “8om skulle hafva hedrat äfven en gammal
dramatisk artist“, yttrade Journalen, som fann hans spel
“lemna nästan intet öfrigt att önska“ — en åsigt som
dock ej delades af alla på den tiden, ty de funnos som
ännu saknade hos hans Leicester denna statsmannens finhet,
som Abergsson i så hög grad skall haft förmågan att
framställa. Ett stod dock fast: Almlöf var från denna
dag särdeles omtyckt. Han utförde nu med stigande
bifall en mängd roller, bland andra Allbrands i
“Redlighetens seger öfver förtalet“ på den minnesvärda aftonen
den 24 november 1825, då gamla dramatiska teatern
lades i aska — och, i förbigående sagdt, när den nya
kungl. dramatiska teatern tretioåtta år derefter invigdes,
var det åter Almlöf, som först helsade allmänheten från
scenen.
Men den pjes, hvari Almlöf på den tiden väckte
det mest stormande bifallet och bragte publiken till en
dittills nästan oerhörd hänförelse, var det lilla från
franskan öfversatta enakts-stycket “Shakspeare kär“, der han
efter ridåns fall åter inropades och mottogs med stormande
bifallsyttringar. Då hade den äran aldrig förut
vederfarits någon svensk skådespelare, ej ens Lars Hjortsberg
som först veckan derefter hugnades med den
ynnestbevisningen, detta “högtidliga bifall“* såsom Argus skr ef i
verlden. Nu var “vackra Almlöfs“ namn på allas läppar,
och den unge konstnären, som väl visste att “hålla sig
uppe“, fick tillträde till de förnämas salonger, der han
utmärkte sig för en belefvenhet, som icke var vanlig hos
den tidens “teaterfolk“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
