Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En audiens från 1789. Romantiserad skildring af Mathilda Roos. Med 3 teckningar af Georg Stoopendaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kära barn, har du ej hört vår olycka?» hviskade
grefvinnan med feberaktig ifver, »grefven silter här på
Drottningholm som statsfånge under baron Armfelt,
anklagad för att ha deltagit i Anjala-förbundet, du vet, mitt
barn, detta förbund af sanna patrioter som sökte sauvera
landet från konungens vansinniga krigsplaner och som nu
kallas förrädare, därför att de ej hade succés .. . Mais non . . .
här är icke stället att tala härom . . . ack, mitt barn,
hvilka cruella tider, de ädlaste namn skola fläckas med
blod eller vanheder . . . Min arme make är sjuk af sorg
och grämelse . . . une maladie mortelle, som kanske icke
skall lämna honom många dagar igen . . . Enfin, jag har
efter de mest empresserade böner lyckats få denna audiens,
på hvilken jag skall knäfalla för konungen och tigga om
min olycklige, döende makes frihet. Men ack, jag har
föga eller intet hopp .. . Konungen är hård . . .
oförsonlig .. . Armfelt har beredt mig på det värsta ... O, Marie,
min lilla Marie, minns du när vi sist sågo hvarandra, hur
annorlunda allt var, grefven frisk, glad, jag lycklig, med
tusen agréabla framtidsdrömmar . . . min son dygdig och
aimabel. . . Och nu . . . och nu . . . min man en döende
fånge, min son borta i ett blodigt krig . . . Ack, mitt barn,
jag är så arm, så utblottad på allt, att min högsta lycka
nu är att få vårda min make under hans sista dagar, och
detta enda . . . detta som jag skall tigga kungen om, det
skall han neka, jag vet det...»
Hennes hufvud sjönk mot Maries axel och, glömsk
af tid och rum, brast hon i en snyftande gråt.
»Lugna er, min dyra grefvinna,» sade Marie smeksamt,
»hifh kan ej neka er, o nej, hans hjärta måste röras af
så mycken ädel olycka. General Armfelt sade mig att
han är så god, så nobel, och jag själf minns honom så
nedlåtande och full af kunglig nåd. Men tyst,» af bröt
hon sig hastigt, och en plötslig blekhet, som uppsteg på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
