Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En audiens från 1789. Romantiserad skildring af Mathilda Roos. Med 3 teckningar af Georg Stoopendaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Neka henne ej den enda lycka som återstår: att få föra
honom till hans hem och där soignera honom de dagar
han har kvar!»
Konungen blef allvarsam; Maries bedjande ord,
åtföljda af den vackra, vältaliga blicken tycktes djupt gripa
honom. Han började ånyo gå af och an öfver golfvet med
korslagda armar och, som det tycktes, rof för en inre strid.
»Eh bien, mon enfant,» sade han slutligen i det han
stannade framför Marie och fattade hennes bägge händer,
»för er skull vilja vi göra, hvad vi ej skulle gjort för
någon annan. Vi considerera det som en vink från högre
makter att en så god och nobel person som ni låtit
öfver-tala sig att bedja om grefvens lif. Han är fri, baron Armfelt
skall redan i dag annoncera honom hans benådning. Mais
souvenez-vous, mademoiselle,» tilläde han, och ett
småleende förjagade det allvarliga uttrycket från hans ansikte,
»att hvad ni nu förmått, hade ingen annan kunnat.
Framför denna hälsning till er ädla gudmor; säg henne att vi
alltid beundrat hennes esprit, men att hon inspirerade er till
denna audiens, det var en coup de main som nästan gör
oss compenserade af det desagréabla i att nödgas se och
tala med henne. Adieu nu, ma toute belle,» fortfor han,
i det han böjde sig ner och kysste Marie på pannan, »au
revoir, och kom ihåg att när vi härnäst mötas skall ni
bedja om någonting som blir oss mera agréabelt att
accorderaI»
Konungen nickade och vinkade med handen till
tecken att audiensen var slut. Marie tvekade ett
ögonblick; konungens sista ord hade kommit de halft
undanträngda synerna från Haga slott att ånyo vakna i hennes
inbillning. Men hon vågade icke framkomma med ännu
en bön; konungen tycktes ej mera märka henne, han
hade vändt henne ryggen och hon förstod att hon måste
aflägsna sig.
Svea, 1892. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
