Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En audiens från 1789. Romantiserad skildring af Mathilda Roos. Med 3 teckningar af Georg Stoopendaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blyg och nedslagen smög hon sig ut genom en liten
sidodörr, som kammartjänaren öppnade för henne. Hennes
hjärta var beklämdt och tårarna föllo den ena efter den
andra utför hennes kinder. Hon ville så gärna känna
sig glad öfver att hon kunnat besegra sig själf och
bidraga till en annans lycka, men smärtan öfver att hon
kanske för alltid låtit sin egen lycka glida sig ur händerna
var och förblef den förhärskande känslan i hennes bröst.
»Ack, min stackars gosse,» suckade hon inom sig,
»din Marie var en dålig ambassadrice — en mycket dålig...»
Några ögonblick sedan Marie lämnat audiensrummet,
hade grefvinnan intagit hennes plats framför konungen.
Det blef en stunds pinsam tystnad. Grefvinnan gjorde
en djup bugning och väntade därefter med nedböjdt hufvud
att konungen skulle tala.
Denne stod orörlig och såg på henne med en mörk
fiendtlig blick, som dock så småningom mildrades,
måhända till följd af det lidande uttrycket i det ansikte han
mindes strålande och ungdomligt.
»Hvad önskar ni,» frågade han slutligen kort och
sträft, »ni har ju redan spelat ut er trumf och vunnit.»
Grefvinnan tycktes ej förstå honom; hon sjönk på knä
och sträckte sina sammanknäppta händer mot konungen.
»Nåd, sirel» hviskade hon med darrande röst, »nåd
för min olycklige make ... ers majestät täcktes ihågkomma
att han ej har långt kvar. . . hans sjukdom är långt
avancerad ... låt mig få föra honom till vårt hem och de
sista dagarna egna honom en makas kärlek och vård . . .
Glöm, förlåt hvad han felat. . . Sire, det måste vara skönt
att förlåta en döende fiende . . .
Konungen ryckte på axlarna med ett ironiskt leende.
»At tvänne skäl kunna vi ej uppfylla eder bön,
madame!» svarade han kort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
