Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Sylvesternatt på dödens hotell af Γισσα. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillbaka till hans döda moder, när hon högtidsklädd i tredje
kejsardömets kyligt lysande färger, chamois och solferino,
skred fram genom de gamla rummen, där hans far i
blommig sidennattrock, belåtet granskade en rad gräddkoppar
från Meissen.
Prins Bonaventura öppnade eftertänksamt sin
halsduks-låda, samt en ask full af silkesstrumpor med väfda tår. Han
mönstrade sig i spegeln som ett fullbordadt konstverk, och
då han såg sin afmagrade kropp, det platta bröstet med
de utstående nyckelbenen, de tunna armarna och de späda
händerna, log han ironiskt. Han tyckte sig en manequin,
som glappade i lederna. I stället för den typ af öfvermod
och utmanande sundhet, som föresväfvade hans inbillning,
hade han blifvit en sjukling, hvilken tvungits att inskränka
sin själfkult till en sprätts småaktiga omsorger för sitt
yttre. Det var hans lifs sorgespel, som låg i motsatsen
mellan patricierns kärlek för friluftslif, för äfventyr och
idrott, som knyta senorna och härda nerverna, och hans
sjukdom. Han drömde om, att tidigt en höstmorgon stiga
ned för ett jaktslotts trappa, där skogvaktarna väntade med
gläfsande koppel, och valdthornens smattrande väckte lusten
att döda. Han drömde om dans, simturer och ridter; men
i stället för detta lif, med fladdrande vimplar och fulla
segel, hade sjukdomen läst honom inne i sin fängelsevärld,
där gångarna äro så låga i taket, att alla måste gå
krok-ryggiga, luften så kvaf, att färgen vissnar på kinderna.
Han begaf sig hostande till matsalen i
hufvudbyggna-den. Vägen ledde genom en lång underjordisk gång,
torftigt upplyst af gulsiktiga oljelampor. Spottkoppar stodo
med jämna mellanrum längs väggarna. Genljudet af hans
steg förföljde honom med sitt ihåliga tramp som af någon,
hvilken ville gå i kapp honom och fånga honom, och
hans skugga kastade sig framstupa, som kunde den icke
nog fort hinna undan, Slutligen steg han åter upp för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
