Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Fredrik Pacius, af Zach. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Tyskland och Skandinavien. Ty skuggan af vårt land
har härtills begrafvit hans verk i glömska. Han har vunnit
något genom att blifva en af oss, nämligen äran att skapa
ett folks kantele; men har äfven förlorat något:
tillfredsställelsen att vara känd, att höras och förstås i vidare kretsar.
Det tillkommer icke mig att bedöma en sådan man
från höjden af hans konst; detta kan endast den, som själf
trängt långt in i musikens mysterier. Men intrycket af en
konst tillhör världen, tillhör hvar och en, som har öra
eller öga för dess pulserande lif.
Om jag säger, att Pacius både af diktarlynne, skola
och öfvertygelse ständigt sökte det högsta, bästa och ädlaste
i sin konst, så tror jag, att ingen musikkännare skall gifva
mig orätt. Där fanns hos honom den äkta konstnärens
förening af rastlöst skapande fantasi och behärskande måtta.
Han var förtrogen med alla känslans tonarter, från den
vekaste idyll ända till världsstormande kraft, men det
storslagna, eller rättare det stortänkta, låg öfverst. Alltid
helgjuten, var han på samma gång ytterst samvetsgrann i
musikdiktarens trefaldiga uppgift: att genomföra sitt motiv
fullständigt, att utarbeta dess detalj och att öfvervaka dess
reproduktion i orkestern och sången. Där är en mästerligt
fulländad arkitektur i Pacii större musikverk. I stämföring
och ackompagnement står han i jämnhöjd med de störste
i sin tid och alla tider. Och dock fann han alltid brister
i sina kompositioner. Han var en sträng kritiker i sin
och alla konstgenrer. Han kunde, som Runeberg, använda
dagar och nätter på att utarbeta en enda liten detalj, som
hvarje annan skulle förbisett. Hans ytterligt fina öra för
hvarje förfelad nyans eller sväfvande ton vid repetitionerna,
kunna hans orkestrar och körer bäst intyga. När han
repeterat fyra, fem, sex timmar utan afbrott, hördes han
bevekande utropa: »mitt herrskap, ännu en gång utan
uppehälle!» Men så visste man ock, att det gick, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
