Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor, med 4 porträtt - Otto Martin Torell, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägre djurlif, kunde påvisas. För Torell, som 1860
utnämnts till adjunkt i zoologi och intendent vid zoologiska
museum i Lund, upprättades efter enskild motion vid
1865 års riksdag en e. 0. professur i geologi, hvars
inne-hafvare han var ifrån 1866. Under denna tid verkade han
lifvande bland studenterna och fick en verklig elittrupp af
unga forskare att utföra undersökningar, företrädesvis inom
Skåne, men äfven i det öfre Sverige. Vår geologiska
litteratur bär intyg om dugligheten af deras arbeten, hvilka
jämväl på det praktiska området burit rika frukter.
Ty Torell hade icke blott ett rent vetenskapligt
intresse för utredandet af jordklotets utvecklingshistoria, han
var jämväl intagen af lifligt nit för praktiskt tillgodogörande
för jordbruket och för industrien af de undersökningar
han och andra företagit rörande jordmånen och aflagringarna
under den nuvarande jordytan. Så var han till exempel
verksam för uppkomsten af industriella företag vid Lomma.
När under denna tid chefen för Sveriges geologiska
undersökning afled, bragtes på tal att till hans efterträdare kalla
Otto Torell, men ett helt år förflöt innan kallelsen ägde
rum. 1871 förordnades professor Torell att vara chef för
vårt geologiska riksverk, men ända till afskedstagandet
1897 kvarstod han nominelt som e. 0. professor vid Lunds
universitet.
Det stora, viktiga ämbetsverket förestod Torell under
mer än ett kvartssekel. De vetenskapligt anlagda bland
hans elever förstodo honom i allmänhet bättre än
tjänstemannanaturerna. Och dessa hade nog skäl att finna svaga
sidor hos chefen. Men det vetenskapliga intresset lifvade
fortfarande hans själ, och hans resehåg tröttnade icke med
åren. Han for 1876 till Nordamerika, ännu för få år
sedan till Kaukasus. Och den skarpa iakttagelsen aftog
icke. Hans praktiska ifver icke heller. Och optimist som
få, förlorade han icke modet vid ekonomiska motgångar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
