Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blinde. Berättelse af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snickarmästare Lubomir, Lubban, som han kallades i
kvarteret, och hyflade och svor på sin brutna svenska. Han
var född polack, och hvarför han just befann sig i detta
hörn af världen visste han förmodligen icke själf.
Den blinde hette Johansson och hade mist sin syn
vid en explosion på en kemisk fabrik. Om det gått tio
eller tjugu år sen dess eller kanske bara ett par kunde
han icke säga; allt var ett sväfvande mörker som bar
evigheten i sig. Han såg icke något slut, och ibland
tviflade han på att det funnits en början. Hans ansikte
var barkadt af väder och vind och dödt som alla blindas.
Själen i det hade blåst bort med synen. Ena armen höll
han instucken i sin buteljgröna öfverrock; den andra
hängde ner utefter sidan med handen stelnad i skopform.
När han fick en slant, slöto sig fingrarna om rofvet,
rörelsen fortplantade sig uppåt, armen böjde sig, handen nådde
mössan och lyfte den, läpparna öppnade sig och sade:
»jag tackar ödmjukast, goda herre» eller »jag tackar
ödmjukast, nådig fru», munnen föll ihop igen, och mössan
och handen återtogo sina platser. Allt detta gick
fullkomligt automatiskt, och rösten lät som en fonografs och
icke som en lefvande människas.
Efter tre, fyra timmar kom man för att vittja
sparbössan. Han släpades hem, några hus därifrån, till ett
kyffe hvars förnämsta inkomstkälla han var, och så tömde
man honom. Det kunde komma fram både tio- och
tjugufemöringar, någon gång till och med en hel
femtioöring, och då fick han brännvin. Men om han bara
lämnade från sig några kopparslantar, tog man och ruskade
honom i axlarna, som om det gällt att skaka loss de
obefintliga pengarna. Och man kallade honom en tjuf
och ett förbannadt påhäng och frågade om han ämnade
svälta ihjäl dem.
Det ämnade han nu icke, och i början opponerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
