Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blinde. Berättelse af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han sig stillsamt och påstod att det inte var hans fel om
han fick mera den ena dagen och mindre den andra. Men
han blef lätt öfvertygad om sitt misstag, och sedan dess
sade han ingenting. Och han tänkte just inte så mycket
heller. Hans hjärna var icke inrättad med någon
konstigare mekanism, och om det flaxade en och annan tanke
igenom den, så gjorde den inte vidare väsen af sig. Den
försvann som en fågel i dimma, spritångornas töcken som
aldrig riktigt lättade. Ty hur det var, så kom brännvinet
ändå nästan alltid till sist, äfven om det föregicks af
skällsord. Erfarenheten hade lärt honom att människorna icke
orka med att vara elaka allt för länge, bara man icke
säger emot dem, och däraf bildade han sin enda
lefnads-maxim som kunde formuleras så: tiga är brännvin. Han
förstod på sitt vis att intet godt här i världen kan köpas
annat än med lidande, och då det goda här vid lag för
honom öfvervägde lidandet, var han åtminstone i detta
fall lycklig.
Så stod han där, fastnaglad vid sitt plank, timme
efter timme, dag efter dag. Han fick känna årstidernas
växlingar; när solen stack honom i pannan strax på
morgonen var det vår, och det betydde att nu kom en tid
då han icke behöfde frysa längre och då alla människor
voro gladare och gifmildare. Men den var så kort. Det
blef sommar och solen brände på planket, så att han icke
kunde stödja ryggen mot det. Dammet hvirflade upp i
näsan, och i rännstenen under snickarens fönster rann en
stinkande smörja, som fyllde gränden med sina dunster
och kom Lubban att spotta långa strålar af svordomar
genom det öppna fönstret. Lubban var missnöjd med
tillvaron, och detta missnöje utgjorde hans enda glädje.
Johansson gillade icke hans åsikter. Han trodde icke
att man fick det bättre genom att skälla och träta eller
att någonting öfver hufvud taget kunde ändras. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
